HUND ONLINE - Nättidningen om och för Sveriges aktiva hundägare och andra hundintresserade

Vi pratar med
Ninna Odehag, handlerassistent i USA

Av Nicki Grahn, mars 2009

Ninna Odehag, 19, har tillsammans med sin mamma Agneta kennel Notice, som föder upp australisk terrier och bedlingtonterrier. 2007 åkte Ninna till USA för att jobba som assistent hos professionella handlern Margery Good, kennel Goodspice, som nu i år vann Best In Show på Crufts med sealyhamterriern Ch. Efbe’s Hidalgo at Goodspice.

Vad hade du för mål när du åkte till USA?

Jag flög över till USA den 2 juli 2007 med ett 1-årsvisum för att lära mig mer om att klippa/trimma olika raser, men speciellt terrierraserna. Jag flyttade hem till bedlingtonterrieruppfödaren Linda M Freeman, Chelsea Blue bedlingtons, som sedan tidigare kände professionella handlern Margery Good. När mina visum och flygpapper var färdiga frågade Linda Margery om hon var intresserad av att ha en svensk tjej jobba hos henne, och Marge sa JA!

Kunde du mycket innan du åkte iväg?

Jag kunde både klippa och trimma innan jag åkte över hit, men den dagen man kan kalla sig fullärd kan man lika gärna hälsa hem! Min teori är att man aldrig är fullärd, det finns alltid något nytt att lära sig och varje gång jag tar saxen eller trimkniven och klipper/trimmar en hund lär jag mig alltid något nytt litet knep. Innan jag åkte över till USA kunde jag göra utställningstrimningen på en australisk terrier, griffon bruxellois/belge samt utställningsklippning av kerry blue, sedan är det en rad fler andra raser jag kunde göra vardagsklippning på.

Trimmar och klipper du även andra raser än terrier?

Margery Good är specialicerad på terrierraser vilket betyder att vi oftast endast har terrier med oss på utställningar. Men ibland dyker raser från andra grupper upp, vi har till exempel haft irländsk setter, Chinese crested, chihuahua och schnauzer - dessa "udda" raser får jag ansvara för då min passion är att lära mig nya raser och nya pälsar. Så ja, jag gör mer än bara terrier - på mina "lediga" dagar och när jag är hemma i Sverige klipper jag många pudlar, bichon frisé och cocker spaniel.

Vad tycker du är roligast med att jobba som assistent hos en professionell handler?

Det roligaste är att vi är som en enda stor familj, inte bara vi i teamet utan alla professionella handlers och assistenter. Detta är ju vårt liv och cirka fem dagar varje vecka spenderas på en utställningsplats där vi både jobbar och bor (i vår husvagn). Gemenskapen och vännerna, utan dem skulle man inte stå ut länge. Att jobba som både professionell handler och assistent är ett riktigt slitjobb och kan man inte ha kul medan man jobbar är "slitgörat" inte värt det.

Vilken typ av personlighet bör man ha om man vill arbeta som assistent hos en professionell handler i USA? Finns det någon typ av personlighet som passar mindre bra?

Man är ett team, oavsett vilken handler man jobbar hos och man måste hjälpa varandra. Du måste vara ambitiös och kunna ta initiativ samtidigt som du måste lära dig hur din chef vill att hundarna ska göras iordning. Du bör inte vara morgontrött! Ha ha . . . Det kan jag säga om mig själv, jag är ingen morgonmänniska så en kaffekopp är ett måste på morgonen för att kunna kicka upp energin fort; att gå upp fem på morgonen är något man får lära sig att leva med. Är du en lättirriterad person som inte pallar stress är detta jobb ingenting för dig.

Hur många assistenter är ni som jobbar hos Margery Good? Kommer även några av de andra från andra länder än USA?

Just nu är jag den enda "internationella" personen i teamet. På utställningar hittar du Margery Good, mig och Sharon Youngblood. Sharon är riktigt grym på att göra iordning west highland white terriers, så är det några westiesar med oss är de hennes ansvar att göra iordning. På kenneln har vi tre "kennelflickor", det är Christin som bor på kenneln med sin dotter Rosie, Tara som bor några mil ifrån kenneln och Christins mamma Diane som bor tio minuter därifrån. De tar hand om hundarna på kenneln.

Vilken är medelåldern hos handlerassistenter i USA?

Medelåldern måste ligga runt 20 år på assistenterna i USA.

Finns det professionella handlers i USA som har avlönade hel- eller deltidsanställda som hjälper till med hundarna, eller har alla assistenter?

Jag jobbar 05.00-22.00 cirka fyra till fem dagar i veckan, jag är oftast ledig måndag och tisdag varje vecka. Sharon har samma schema som jag, och varken Sharon eller jag jobbar på kenneln. Kennelflickorna jobbar på kenneln sex dagar i veckan och Christin har självklart det högsta ansvaret eftersom hon både är manager och bor på kenneln. Hur som helst, de flesta professionella handlers har assistenter, sen varierar det otroligt från assistent till assistent hur mycket erfarenhet de har. Jag lär mig fortfarande något nytt nästan varje helg, och jag kan rutinerna nu efter att ha jobbat för Margery Good under snart två år.

Man får ibland uppfattningen att det är viktigt med ”rangordningen” på kennlar i USA. Har ni assistenter olika ansvarsområden, och är det viktigt att den som är nyast i gruppen börjar från botten, så att säga?

Vi jobbar som ett team men det är som Sharon en gång sa: "Vi ser oss som en cheesecake, vi är ett team men var och en av oss är en individuell tårtbit med sin egen smak". Det betyder att vi alla är bra på olika saker och tillsammans utgör vi ett riktigt superteam, för skojs skull får vi höra ibland att vi är "team Spice Girls" (Margery föder upp sealyham- och kerry blue terrier under prefixet Goodspice). Jag ansvarar för alla klippraser som bedlington-, kerry blue- och wheatenterrier samt alla raser från andra grupper. Margery tar hand om vår sealyhamterrier-"special", Charmin (Ch. Efbe’s Hidalgo at Goodspice) eller Merci (Ch. Efbe's Merci Pour le Poivre), beroende på vilken Margery vill ställa ut. Sharon har hand om alla westies och parson russell terrier. Resten av raserna vi har med oss tar vi alla hand om, beroende på vem som har tid. Detta gäller alltså själva proceduren att göra hundarna iordning för ringen.

När det kommer till motion, kisspauser, matning etc av alla hundarna så tar vi alla hand om det tillsammans.

När det kommer till att ställa ut hundarna så har Margery självklart det stora ansvaret för det, om två bedömningar krockar eller vi har två hundar i samma klass så går även jag in i ringen. Självklart har man fått bygga upp förtroendet till varandra och idag vet Margery vad jag kan, till en början blev jag testad mycket, både så att hon kunde se mina talanger i handling men även vad jag kunde med klippning och trimning.

Du skriver en intressant sak på din hemsida, att man alltid ska ha i åtanke att det aldrig är okej att vinna över sin chef såvida inte chefen sagt till dig innan ni gått in i ringen att du ska vinna, eller att det inte spelar någon roll vem som vinner. Naturligtvis kan man förstå att chefen måste vinna ofta för sitt ryktes skull, men det är alltså inte alltid nödvändigt att bästa hund vinner? Du får gärna utveckla detta, och hur det fungerar på utställningar i USA.

En sak måste man förstå innan man sätter sig på flygplanet till USA: amerikanska hundvärlden handlar om politik, politik och politik. Jag brukar skämta ibland om att någon stor amerikansk handler skulle kunna ta in en trebent hund i ringen och få Best In Show-rosetten, för så kan det vara - har man namnet, bakgrunden och klienter med mycket pengar kan man få vilken hund som helst att kamma hem en Best In Show-kokard. Tyvärr är det så här, det är otroligt synd, för tittar man på en utställning i USA jämfört med en utställning i Sverige så har vi i Norden så mycket högre kvalitet på våra hundar.

Nu säger jag inte att de har dålig kvalitet på hundarna i USA, absolut inte - några av världens vackraste hundar hittar du i USA, no doubt about it! Amerikanarna är de bästa på denna planet på att träna och göra iordning (klippa, trimma, färga, kamma, spraya etc) sina hundar. De är stylade till max här i USA. Många tycker att det är mest löjligt hur amerikanarna håller på men själv älskar jag det - att se en storpudel fixad till max med perfekt outline, tuperad och gnistrande komma sprakande in i ringen en meter framför handlern och dundra på gör att man får fjärilar i magen, det är så mäktigt!

För att återgå till frågan, i USA måste man kamma hem 15 point varav två majors (på en utställning kan man vinna 1-5 poäng, är det 3-5 poäng är det en major). Hur man vet hur många poäng det är beror på hur många hundar som är anmälda och ställs ut den dagen, för just den rasen. Det varierar från ras till ras hur många hundar som måste vara anmälda och ställas ut, beroende på hur många poäng man får. Så om vi har med oss till exempel två airedaleterriertikar till en utställning är det 1 poäng som kommer delas ut, om de är de enda tikarna anmälda. Självklart visar Margery den hund som hon vill ska vinna och säger hon då att hon vill att hennes tik ska få poängen idag, då måste jag se till att det blir så - genom att lite snyggt få hunden att visa sina mindre bra sidor. Jag vet att det låter konstigt, men det är en del utav branschen och dagen efter låter vi den tiken jag visat ta poängen. Det gäller att ge och ta.

Jag kan tänka mig att det är ganska många hundar som passerar revy hos stora handlers. Är det jobbigt när hundar som du lärt känna åker tillbaka till sina ägare? Hur hanterar du i så fall det?

Med tiden läker alla sår . . . Vissa hundar kommer du närmare än andra. Till exempel började vi visa en airedaleterriertik vid namn Olivia i slutet av förra året. Till en början tyckte jag att hon var den mest korkade hund jag mött, hon bara skällde och ställde till rackartyg hela tiden. Men efter ett par veckor sa alla att Olivia var min hund, och även jag sa det - vi fick en speciell kontakt, det är en hund jag alltid kommer att ha i mitt hjärta. I januari när jag var hemma i Sverige fick jag besked att hon hade tagit sin championtitel och nu hade åkt hem till sin familj igen, det kändes lite tungt att jag inte ens fick säga hej då till "min" hund. Skottetikar faller jag för, de har oftast riktigt häftiga temperament - som damer som ställer skåpet där det ska stå!

En efter en välkomnar vi dem och en efter en blir de champions och åker hem till sina familjer igen. Det är kul att lära känna olika individer och raser för man lär sig mycket om de olika raserna i allmänhet.

Händer det någon gång att en hund får åka tillbaka till sin ägare på grund av att den inte håller måttet?

Visst händer det, men innan vi tar oss an en hund så kollar Margery så att det är en hund som kan ta championtiteln. Ibland måste vi säga nej men oftast så blir det ett ja. Hittills har vi fått alla hundar vi tagit oss an till champions och ingen har behövt åka hem förrän AMCH-titeln har placerats framför dess namn.

Du är ju även i Sverige och visar hund ibland. Vilka är de största skillnaderna på att ställa ut i USA respektive Sverige?

I Sverige är det en hobby och i USA är det ett yrke. I Sverige åker man till en utställning i sin lilla Volvo med två, tre hundar, i USA åker man till en utställning med ett team på tre, fyra personer i en buss lastad med cirka 20 hundar som ska ställas ut. Det är stor skillnad mellan Sverige och USA men jag uppskattar båda lika mycket. Var man än befinner sig i världen och jobbar med hundar så gör man det för att det är ens passion.

Utseende och klädsel verkar vara viktigt på utställningar i USA. Skulle det ändå, som i Sverige, vara okej att gå in i ringen i jeans, eller skulle den handler som gör så ses som en amatör?

Går du in i ett par jeans i en amerikansk utställningsring kommer ringsekreteraren och domaren att tro att du jobbar med utställningsanläggningen... Det är en ganska strikt klädkod att alla kvinnor ska ha kjol på sig. Kavaj eller en topp är vilket som, jag varierar och ibland har jag även klänning. Alla män bär självklart kostym.

Om/när du flyttar tillbaka till Sverige, vilka planer har du då för att använda allt det du har lärt dig i USA?

Den dagen tar jag när den kommer. Just nu har jag inga bestämda planer för framtiden förutom att jag är i fullt sjå med att få igenom ett arbetsvisum på tre år så att jag kan stanna kvar i USA ett par år till. Många frågar mig om jag någonsin kommer att flytta tillbaka till Sverige eller om jag kommer att bli kvar i USA, det är en svår fråga att besvara. Jag älskar både Sverige och USA fast på olika sätt, men jag känner att jag en dag vill flytta tillbaka till Sverige och kanske öppna ett trim eller göra något helt annat. Vi får se vad framtiden har att erbjuda för mig . . .

Läs mer på: http://www.kennelnotice.com