HUND ONLINE - Nättidningen om och för Sveriges aktiva hundägare och andra hundintresserade

Vi pratar med
Marie Angleby

Av: Nicki Grahn, maj 2009

Marie Angleby är ägare till den trefärgade collietiken Korad Springmist’s Sahara Hotnights, ”Smilla”, och dennas dotter Springmist’s Hot Night Crash, ”Åska”. Med Smilla har hon nyligen blivit GK i högre klass spår efter en frånvaro på cirka 1 ½ år på grund av valpning och skada genom en olycka. Hon är även instruktör på Bro-Håbo brukshundklubb norr om Stockholm och därtill tävlingsledare och funktionär.

Marie inledde sitt hundägande 14 år gammal med en blandras för 250 kronor från Djurens vänner. Hunden hette Ricky, och var en blandning mellan västgötaspets, jämthund och schäfer. Ricky hade tidigare bott hos en alkoholist som misshandlat honom med en käpp. Marie fick kontakt med Anders Hallgren, som vid denna tid bodde i Tyresö, och han hjälpte till med tester och träning. Hon fick även hjälp av hundpsykologer mot att hon i gengäld hjälpte till vid träning av andra hundar. Vid denna tid fanns även schäfrar i familjen, eftersom Maries pappa var schäferuppfödare. Schäfern som ras passade dock inte Marie, och efter Ricky blev det en långhårig collietik 1983. Hon hade en autoimmun sjukdom och blev bara två år gammal. Efter henne kom en svart storpudel, som hade grad 3 på båda sina höfter och därtill för trånga tårkanaler och ulcerös kolit. Även han blev bara två år gammal.

Därefter tog Marie över ett flertal omplaceringshundar, bland annat en airedaleterriertik som var 8 ½ månader gammal och hade legat på kalla golv i en ladugård och därtill blivit skadad av en klippmaskin. Hunden var full av mask och hade urinvägsinfektion samt hög feber. När Marie åkte till veterinären för att hunden skulle få vård blev hon anklagad för djurplågeri innan veterinären förstod att det inte var hon som orsakat skadorna. Inte heller denna hund blev gammal; magen var förstörd av maskangreppen. På den här tiden ansågs det att alla hundar hade existensberättigande och skulle räddas och omplaceras till varje pris. Idag skulle dessa hundar ha avlivats.

Efter airedaleterriern blev det ännu en långhårig collie, en tik som dog för ung på grund av hjärnhinneinflammation orsakad av fästinginfektion. Efter alla dessa hundar som antingen dog unga på grund av sjukdom eller var svårhanterliga på grund av sin bakgrund så ville Marie börja från början med en valp denna gång.

Hur kom det sig att det blev just en långhårig collie?

Jag hade ju haft en del raser och blandraser tidigare, plus att vi hade schäfrar hemma, men just collien var den av de raser som jag tidigare haft som jag hade fastnat extra för. Jag var väldigt noga med mitt hundköp den här gången och efter vissa efterforskningar hittade jag tre intressanta uppfödare och ställde mig i kö hos dem. Det som jag kollade extra noga på hos dessa kennlars hundar var mentaliteten och samarbetsviljan, och självklart även hälsan. Det är klart att man var avskräckt på grund av Lassie och den felaktiga avel som Lassies popularitet medförde, och inom rasen fanns även en del sjuka hundar, men det var lika illa inom andra raser.

Jag ville ha en brukshund med tillräcklig motor och kamplust för att orka bruks. Jag hade träffat några riktigt bra collies som Allan och Rosita Malm tävlade med, bland annat SBCH SLCH Korad Tjh Byrilstorps Golden June som tävlade SM i rapport, och dennas dotter SBCH Korad Malmhaga Angelique. Jag hade även sett SBCH Hassleholms Omar, en sobelfärgad collie som var svensk mästare i sök 1980 och även årets brukshund samma år, och som utmärkte sig mycket på den tiden.

Det tog över två år innan rätt kombination gjordes som jag ville ha en valp ur. Det var 1997, och valpen jag köpte hette ”Ria”, Springmist’s Carmen. En mycket bra tik som blev 10 år gammal, och fick avlivas på grund av en tumör på hörselgången. Ria hade det som jag söker hos en collie, och några år innan hon dog hade jag köpt en till trefärgad tik från samma kennel.

Collien har en bra storlek och jag gillar utseendet. Jag gillar hundar med päls, men colliens pälsvård är ändå inte så avancerad; valppälsen är jobbig, men sen räcker det med en genomborstning cirka en gång i veckan, och lite mer skötsel en gång om året när den fäller.

Collien är robust och vänlig, med stor humor. När jag tänker efter finns det faktiskt en gemensam nämnare för de tre renrasiga hundar jag har haft - terrier, pudel och collie - och det är att alla de raserna har sinne för humor.

När du valde Smilla som valp, var det något speciellt du tittade efter vad det gäller egenskaper? Gjorde du några ”tester” i valplådan, för att kolla olika reaktioner och liknande?

Innan jag köpte Smilla kollade jag upp vad som fanns bakom henne och jag kom fram till att det borde bli en bra kombination. Jag var även mycket hos uppfödaren under tiden valpkullen växte upp. Jag gick igenom de olika valparna en och en, tittade på deras leklust och följsamhet, deras reaktion när de blev skrämda av något. Exempelvis tittade jag på hur valpen reagerade när jag slängde ett skramlande föremål i närheten av den. Om den blir passiv och ”stänger av” och inte reagerar alls är den inte tillräckligt stabil; nyfikenhet i en sådan situation är att föredra. Jag skulle inte ta en valp som undviker ögonkontakt. Jag lägger även valpen på rygg för att se hur den underordnar sig.

Jag såg på Smilla redan när hon var mycket ung att hon var något extra. Hon hade inte passat som ren sällskapshund, det har hon alldeles för mycket motor för. Bortsett från att Smilla kommer från samma kennel som Ria, vilket gjorde att jag redan kände till hundarna, så är det även ett stort plus för mig att Elisabeth Pettersson som innehar kennel Springmist’s, själv är mentalbeskrivare och därtill ser MH som ett viktigt redskap för att kontrollera hundars mentalitet.

Hur gammal var Smilla när du började spår- och lydnadsträna henne?

Jag började nästan direkt med lättare övningar, och sitt första personspår gick Smilla vid fyra månaders ålder. Jag gick cirka 15 meter och gick sedan hem och väntade i ungefär 20 minuter innan vi gick ut. Smilla tog spontant upp spåret. Själv stod jag passiv och lät Smilla jobba själv med nosen. Det är viktigt att hunden tidigt lär sig att det lönar sig att följa spåret.

Kontaktövningar är viktiga, att ha ögonkontakt med hunden. Man kan till exempel öva med matskålen, säga ”varsågod” och ge hunden mat när den tittar upp, eller belöna hunden med godis och kel när den söker ögonkontakt på promenader. Vid inlärning av fotgående är det viktigt att hunden får veta att det är trevligt att gå på sin ägares vänstra sida.

Korad Springmist’s Sahara Hotnights, född 2004.

Vad använder du för träningsmetoder?

Jag gör stor skillnad på vardagslydnad och lydnadsträning på appellplan. Om min unghund exempelvis stjäl från kakfatet är det svårt att använda positiv förstärkning, utan då behöver hunden självklart en rejäl tillsägelse. Annars använder jag mig av positiv förstärkning rakt igenom. Hindra fel beteende och belöna rätt beteende. Vid inlärning av lydnadsmoment delar jag upp momentet i flera delar. Varje moment har flera mindre småmoment och jag tränar in en liten sak i taget för att senare vartefter sätta ihop de små delarna till det hela momentet. Med tiden kräver jag även större precision.

När hunden gör fel så gör jag om övningen, men utan förmaningar. Ibland visar det sig att man har gått för fort fram, då är det lika bra att avvakta med just det momentet.

Klicker är ju populärt och som metod har jag inget emot den, men det är inget för mig. Klickern riskerar att ta bort min egen betydelse, och dessutom finns det under träning risk för att hunden lyssnar på de andra hundförarnas klickerljud, vilket bara blir förvirrande. Jag föredrar istället att använda ordet ”rätt” för att ”frysa” ett beteende och tala om att nu kommer belöningen. Jag använder mig av både ”bra” och ”varsågod” som komplement, berömmer med ”bra” då jag vill tala om för hunden att jag är nöjd och att den ska fortsätta , och kan säga ”varsågod” och låta hunden springa iväg och fånga eller hämta en belöning, till exempel en boll eller godis.

Finns det några träningsmetoder som du tycker är rent olämpliga? I så fall vilka och varför?

Jag håller inte på med några skrämselmetoder. Att skrämma en rädd hund eller aga hunden är helt fel. Jag har haft en del problem med att Smilla skäller vid fel tillfällen, och har ibland fått rådet att ta i lite hårdare för att få henne att sluta, men jag ser mig och hunden som ett team och jag arbetar med hunden inte mot den.

Det är lätt att straffa bort ett beteende, men du får då en hund som låter bli det beteendet på grund av att den är rädd för konsekvenserna. Våld fungerar i alla fall inte, det riskerar också att ta fram hundens kamplust. Denna kamplust kan sedan i värsta fall riktas mot andra hundar och människor. Det är bättre att gå till botten med problemet och ta reda på varför hunden gör som den gör. Jag är inte speciellt förtjust i quickfix inom hundträning, det är inget som håller i längden, och du kommer inte heller åt grundproblemet.

Du är ju även instruktör. Vad föredrar du själv att lära ut för metoder?

Samma som de jag använder själv, det vill säga positiv förstärkning. Inlärningen ska bygga på flockledarens styrka, och dennas förmåga att bygga upp en relation med hunden och visa att samarbete är kul och lönar sig. Att korrigera en hund innebär för mig utebliven belöning, att hunden inte får den uppmärksamhet och belöning som den får om den gör rätt. Man är ett team och en bra flockledare är rättvis och tydlig, och är en tillgång för sin flock.

Men även om man använder sig av positiv förstärkning så måste man självklart anpassa sig beroende på vilken hund man har att göra med. Med vissa hundar kan det behövas att man tar i lite hårdare för att få bort ett oönskat beteende, men det betyder ju fortfarande inte att man behöver ta till våld.
Vid inlärning och träning ska man även tänka på att röstläge betyder oerhört mycket. Samma ord kan få flera olika betydelser beroende på vilket röstläge som används. En del hundar är fysiskt hårda men psykiskt veka, då är det bra att jobba med rösten.

Hur är den långhåriga collien som arbetande hund? Har den några speciella fördelar eller nackdelar?

Det kan vara svårt att få tag på en riktigt bra collie, men är man noga med valet av uppfödare och får en bra hund är colliens fördelar att den är samarbetsvillig, lyhörd och mycket bra på att läsa av situationer. Därtill har den mycket motor, framåtanda och arbetsglädje. Mycket motor kan ju dock även vara en nackdel beroende på föraren. Den som ska ha en collie måste själv vara stabil; är du själv stressad så blir hunden lätt stressad, är du lugn blir hunden lugn. Collien är expert på att läsa av sin förare, och även duktig på att spela teater; vill den inte något så kan den låtsas vara livrädd, exempelvis om den inte vill hoppa in i bilen.

Collien är i grund och botten en vänlig hund, men har samtidigt kamplust. Den är snäll med barn, men vaktar och kan skilja på olika situationer och vet när det är allvar eller inte. Exempelvis jagade Smilla en gång iväg inbrottstjuvar från grannens tomt, då hade hon den skärpa som krävdes för det specifika tillfället.

Smillas stora fördel är att hon har en av- och påknapp. Både hon och hennes dotter Åska är väldigt anpassningsbara. Det behöver inte vara träning och full fart hela tiden, utan om jag tar det lugnt så tar de det lugnt.

En bra collie är mentalt stabil utan antydan till rädslor. I USA exempelvis används collien ofta som servicehund, något som inte går med en mentalt instabil hund.

Jag skulle rekommendera den som är intresserad av att skaffa en collie att mycket noggrannt studera MH-resultat, och att köpa från de uppfödare som ser MH som ett bra arbetsverktyg i aveln snarare än något man gör med sin hund för att man måste för att få registrera valparna. En bra collie har drivkraft, motor och kamplust och är stabil mentalt, och den ska inte heller vara skotträdd eller visa överdriven rädsla inför olika ljud. Dessvärre finns det en stor uppdelning inom rasen, med olika syn på vad som kan anses vara bra mentalitet, men enligt mig visar ett genomfört (eller avbrutet) MH vilken nivå collien ligger på vad det gäller mentalitet och stabilitet.

Titta noggrannt på föräldrarna till den tilltänkta valpen; finns det korade hundar bakom? Tjänstehundar? Bruksmeriterade hundar? Titta överhuvudtaget mycket på vad hundarna i stamtavlan har åstadkommit och hur deras MH-protokoll ser ut, eller MT (mentaltest/korning), exempelvis vad det gäller dådkraft (mod) och skottfasthet.

Collien kan vara lättpåverkad av förarens humör eftersom den är så lyhörd, och med en stressad förare kan den ge ifrån sig ljud, något som inte är önskvärt i tävlingssammanhang. Själv är jag väldigt nervös på tävling, vilket Smilla känner av direkt. Det hjälper inte heller att jag även är tävlingsledare, funktionär och instruktör, på tävling är jag mig själv och när jag blir nervös tappar jag lätt koncentrationsförmågan. Man måste stänga av negativa tankar på tävling, speciellt vid lydnadsmomenten. Vid spårning går det lite bättre eftersom hunden jobbar mer självständigt då. Ens tävlingsnerver är något man får jobba med, vid sidan av träningen med hunden. Smilla har fått bra resultat på tävling, så ett eventuellt championat beror inte så mycket på henne som ifall jag får ordning på mig själv och min nervositet.