På nybörjarkurs i viltspår

Text och foto: Nicki Grahn

År 2006 var jag och min cavaliertik Dimma på en heldagskurs i viltspår, men på grund av hennes "utställningskarriär" så fortsatte vi inte. (Jag fick höra att utställning och spårning inte är en bra kombination, men jag vet faktiskt inte om det stämmer.) Men två år och ett utställningschampionat senare är det dags att sätta igång igen. Även små söta hundar som gör bra ifrån sig på utställning måste få använda sina hjärnor och visa att de kan mer än att bara vara vackra.

Sagt och gjort. Jag tar kontakt med Marita Carlsson som håller kurser i viltspår i Järfälla strax utanför Stockholm, och som även har skrivit boken "Träna viltspår – grunderna i eftersök". Vi bestämmer tid och plats, och jag beslutar mig för att även skriva dagbok över träningen, både för att ha för egen del (kan vara bra att kunna gå tillbaka och se vad man gjorde för fel och vad man gjorde som var bra, och det kan även vara bra när det är dags att börja träna nästa hund).
Jag hoppas att du som läser det här kan få ett och annat tips till din egen träning, men ha hela tiden i åtanke att det här är en text skriven av en nybörjare på viltspår, så om du redan har hållit på i flera år och med flera hundar så kanske mina tips och erfarenheter inte ger dig så mycket. Men du som liksom jag precis börjat med viltspår och fortfarande håller på och lär dig grunderna kan förhoppningsvis snappa upp ett och annat. Om du satsar på att gå prov med din hund skulle jag även rekommendera att du går en kurs för att lära dig grunderna, och att du beställer häftet "Regler för viltspårprov" från SKK (finns även som pdf på SKK:s hemsida).

Texten är skriven vecka för vecka, och vi gick vårt första spår för Marita i maj 2008.

Vecka 1
Några dagar efter att jag kontaktat Marita är det dags för mig och Dimma att gå vårt första spår på två år. Marita har förberett ett ca 200 meter långt spår som har legat i ett par timmar. Väderförhållandet är inte optimalt då det är mycket torrt i markerna, men det är inte så mycket att göra något åt förutom att ge hunden tid. Dimma får snabbt upp spåret men tappar det sedan tillfälligt då och då. Hon söker hjälp hos mig, och när inte det går söker hon hjälp hos instruktören. När inte det heller går tycks hon försöka ta upp spåret själv igen. Marita säger att jag kan locka henne tillbaka till spåret genom att "leka" med något på marken och få hunden nyfiken. Det fungerar, och Dimma får snart upp spåret igen. Att inte hjälpa hunden är en fördel längre fram i träningen, speciellt eftersom hunden på prov förväntas arbeta självständigt.

Dimma är intresserad av omgivningen och Marita påpekar att det kan bero på att hon är ovan vid att gå i den typ av orörd mark som spåret lagts i. Vi får alltså hitta några mer "vilda" skogar att gå i ibland, och inte bara gå i Hagaparken som vi brukar göra (av den anledningen att vi bor i närheten, och bortsett från den stora kyrkogården som också ligger här så är Hagaparken det enda stora grönområdet inom gångavstånd).

Dagen innan har jag köpt spårsele och spårlina (spårlinan ska vara 10 meter i viltspår). Av instruktören får jag med mig en skank (klöv) och en flaska blod för att kunna lägga ett spår hemma. Snitslar (plastband) införskaffas på Järnia under helgen.

Tips vecka 1:
-Ge inte hunden alltför mycket hjälp, det kommer att löna sig i längden.
-Om din hund är ovan vid snårig skogsterräng, försök att åka till sådana områden för att promenera och lägga spår.

Vecka 2
På torsdagen lägger jag ett ganska kort spår (ca 100 meter). Jag använder ganska mycket blod (ca 3 dl - alldeles för mycket , men mer om det längre fram). För att ändå se det positivt tänker jag att det kanske är bra att lägga ett rikligt blodat spår någon gång ibland så här i början, medan Dimma fortfarande håller på att få grepp om det hela. (Och jo, det är helt okej att använda mer blod i början, men 3 dl till 100 meter är nog i mesta laget.) Spåret kan nog inte räknas till ett av de bättre som någonsin har lagts. Med andra ord så måste Dimma öva på att spåra, och jag måste öva på att lägga spår.

På lördagen är det dags för ännu en instruktörsledd lektion. Det är tre hundar med (inklusive min) och vi följer med och tittar på varandras hundar när de går sina spår. Detta kan vara en fördel för de som planerar att gå prov eftersom det på prov är människor med, åtminstone domaren och kanske en domaraspirant. Dimma har fått ett kort spår som hon klarar ganska bra. Strax innan spårslutet blir hon osäker och tappar lite, men förhållandevis fort når hon skanken.

Tips vecka 2:
-Träna med någon/några och gå med varandra i spåret för att vänja hunden vid att den inte är ensam med matte/husse. Den/de som följer med ska hålla sig i bakgrunden och inte störa i onödan.
-Beställ blod så att du kan lägga spår hemma. Blod finns eller kan beställas i större mataffärer. Tänk på att det ska vara nötblod.
-Öva på att lägga bra spår.

Vecka 3
Min spårläggningsteknik är fortfarande inte den bästa. Själva blodet är bra lagt (tror jag) men jag har inte märkt ut spåret ordentligt med snitslar. När jag la spåret tänkte jag att det kan ju inte vara så svårt att komma ihåg var jag har gått, så jag satte mest upp snitslar vid vinklarna. Ett stort misstag skulle det visa sig, för sedan när Dimma ska gå spåret har jag svårt att veta när/om jag ska berömma henne eftersom jag inte vet om hon är på rätt väg. Jag såg ju att hon arbetade, men visste inte om det var "vårt" blod hon hade vittring på. Inte hjälpte det heller att första delen av spåret var lagt i oländig terräng. Det slutade med att jag lyfte upp Dimma och bar henne till den stig i närheten där jag visste att jag hade gjort en vinkel. Hon fick nosa på det blod som låg där och sedan fortsätta därifrån. Hon spårade därefter väldigt bra och hittade skanken ganska snabbt. Kanske borde jag ha väntat ut henne och låtit henne arbeta (trots allt så har man ju som förare inga snitslar till hjälp på prov) men det kändes för osäkert. Klantigt av mig, men Dimma (som ju är den av oss som har det utmärkta luktsinnet . . .) fixade ju spåret ändå till slut.

Vi har ingen lektion den här veckan eftersom det är midsommar.

Tips vecka 3:
-Märk ut spåret ordentligt med snitslar (såvida inte ditt minne för var du har lagt spåret är väldigt bra).
-Glöm inte att din näsa inte ens kommer i närheten av hundens nos vad det gäller blodspårning. Om hunden ser ut som att den arbetar så gör den nog också det.

Vecka 4
På torsdag eftermiddag går jag ut och lägger ett ca 300 meter långt spår, med två vinklar, ett 10 meter långt bloduppehåll och spårning över en grusväg där många människor och hundar går. Dimma klarar spåret ganska bra. Vid grusvägen tappar hon spåret tillfälligt. Kanske är det en för svår störning eftersom väldigt många människor och hundar går där. Men eftersom Dimma ändå klarar spåret så mailar jag instruktören och ber henne lägga ett ca 300 meter långt spår eftersom jag tror att Dimma kan klara det en gång till.

På lördag åker vi till kursen. Två hundar går spår före oss (dock inte samma spår) och den andra hunden, vars spår är lagt i närheten av Dimmas spår, får en viltstörning*, samma som sedan även stör Dimma när hon ska gå sitt spår. Det går inte lika bra som i torsdags, och jag börjar fundera på om de spår jag lägger till Dimma är för lätta. Kanske använder jag fortfarande för mycket blod, kanske känner hon även lukten av mig, trots att jag inte går i själva spåret? Saker att fundera på.

*En viltstörning är exempelvis ett rådjur som har gått omkring vid spåret innan hunden ska dit. Man själv eller någon annan går ju ut och lägger spåret och låter det sedan ligga ca 2-5 timmar innan hunden ska spåra (för anlagsklassen, i öppen klass ska spåret ligga längre) och vad som händer under den tiden är svårt att påverka, eller ens veta om. Det kan även ligga en död fågel eller ett harkadaver i närheten av spåret, vilket hunden inte lär missa. Men hunden måste lära sig att följa "sitt" spår.

Tips vecka 4:
-Marita påpekar att jag inte får ha för bråttom, och jag har märkt själv att jag kanske har varit lite inkonsekvent med spårningen; ibland för lätta spår med för mycket blod, och ibland för svåra spår med för långt bloduppehåll.

Vecka 5
Jag lägger inget eget spår den här veckan, av den enkla anledningen att jag glömde ta fram blod ur frysen. Man använder ju ca 3,3 dl blod till ett 600 meter långt spår, och "mitt" blod är nedfruset i 3-3,5 dl stora flaskor, det vill säga lagom till ett 600 meter långt spår, eller två spår på 300 meter. Enligt min instruktör är det bättre att låta blodet tina i kylen, vilket tar ca två dygn, än att låta det tina i rumstemperatur. Alltså: spårning på torsdag=ta fram blod på tisdag.

På lördag är det dags för spårlektion med instruktör och kurskamrater. Vi är fyra hundar den här gången. En av mina kurskamrater har lagt mitt spår den här gången, och Dimma spårar mycket bra. Det är första gången hon spårar riktigt bra på kurs, sina bästa spår har hon annars gjort hemma. Instruktören är nöjd med Dimmas framsteg. Mitt spår visade sig vara ca 300 meter långt, men det kändes som 150 meter och jag inser att jag har haft svårt att uppskatta spårlängden när jag själv har lagt spår. Det är mycket att hålla reda på när man släpar skank, stänker blod, kollar efter lämpliga vinklar och sätter upp snitslar, och samtidigt ska räkna steg.

Tips vecka 5
-Glöm inte att ta fram blod i tid...
-Lär dig att uppskatta ungefärlig spårlängd. Om nödvändigt, gå ut ett par dagar tidigare för att "mäta" spåret, sedan på spårdagen blodar och snitslar du som vanligt, utan att behöva hålla reda på antal meter.

Vecka 6
På torsdagen lägger jag ett ca 500 meter långt spår, med ett par vinklar och bloduppehåll. Jag låter spåret ligga i ca 3 timmar istället för 2 timmar. Dimma hittar skanken inom rimlig tid, men den här gången verkar hon mest spåra med nosen i luften istället för marken, och även om hon hittar skanken och går i rätt riktning så är det inte alltid "mitt" spår hon går i.

På lördagen är det dags för vår femte och sista spårlektion. Det är ett ca 600 meter långt spår, modell anlagsklass. Det går inte speciellt bra. Dimma är "upptagen" med annat och verkar inte alls så intresserad. Cavalieren är ju en ras som inte använts till jakt på många år och deras motivation är ofta lägre jämfört med jaktraser. Men visst finns motivationen där, även om man kanske får ha lite mer tålamod och ge hunden mer tid än vad man skulle behöva ge exempelvis en jaktspaniel.

Oavsett om man har viltspårschampionat i åtanke eller inte så är viltspår mycket bra aktivering för hundar, som bygger på deras naturligt goda luktsinne. Och de flesta hundar tackar nog inte nej till att få vara med matte/husse i skogen och få visa vad de går för.

Mer om viltspår på hundonline.se:
- Vi kikar på viltspår
- Fråga Kenneth om viltspår och eftersök

[Lediga annonsplatser]