HUND ONLINE - Nättidningen om och för Sveriges aktiva hundägare och andra hundintresserade

Är agility farligt?

Av Marie Hansson
Jycke-Tryck AB

Kritikerna skulle säkert säga att agility är farligt eftersom det kan ge hunden skador både på lång och kort sikt. Men å andra sidan säger den kiropraktor/massör jag anlitar att även lydnadsträning orsakar skador, det är explosiva accelerationer och tvära inbromsningar som ger problem även där. Med andra ord finns det risk för skador i de flesta hundsporter.

Inte för att det spelar någon roll för agilityentusiasten. Är man beroende av agility så är man. Det finns inte mycket som kan skrämma oss bort från agilitybanorna. Epidemi av kennelhosta? Nejdå, de tävlande kommer ändå, fast möjligen försöker de hålla sina hundar borta från andra. För de flesta är agilityträning och -tävling så betydelsefullt så att man prioriterar det framför det mesta.

Förhoppningsvis kan mer kunskap om hur hundar ska skötas för att slippa skador förebygga vissa problem. Och vet man mer om hur man ska upptäcka befintliga skador och ta hand om dem, kommer hundarna att må bättre. En hund som mår bättre gör bättre resultat på tävlingar, kan det finnas något mer lockande?

Inte ofarligt att vara agilityförare
Men innan jag kommer in på vilka hundar som riskerar skador mer än andra, vilka hinder som är farligast, vad för typ av skador som är vanligast, hur man kan förebygga och bota så tänkte jag behandla Agilityföraren! Det är nämligen inte ofarligt att vara agilityförare heller! Och då menar jag inte att man blir tuggad på, som faktiskt vissa hussar och mattar blir av hundar som blir frustrerade när de får för lite, för sen eller felaktig information i stridens hetta! Man kan säga att beroende på temperament tar sig hundens frustrering olika uttryck när den inte vet var den ska på banan!

Muskelbristning
Då och då händer det att en ivrig agilityförare får en muskelbristning i vad eller lår. Orsaken är troligen att de har kastat sig ut på banan utan att vara ordentligt uppvärmda på aktuellt ställe. En kall muskel kan brista i ansträngningen, det är lika för hund och människa. Nedkylning, linda om den skadade muskeln för att minska blödningen, är ett par av de åtgärder som behövs göras på en gång för att minimera skadans effekt. Sedan är det bara att acceptera att man inte kan springa agility på några veckor och när man läkt ihop igen blir man antagligen försiktigare och noggrannare med sig själv för att inte råka ut för samma öde en gång till.

Snubbla
Inte lika ofta händer det att en agilityförare snubblar på banan. Om planen är ojämn är förstås risken större. Men tack och lov förstår de flesta klubbar hur farligt och stor skaderisk det är, både för hund och för människa när det är gropigt eller finns tuvor eller knölar på plan. Men det räcker med att man är klantig, själv trillade jag på en inomhusplan av konstgräs (absolut halkfri med andra ord) på landslagsuttagningen i våras. Jag gjorde, turligt nog, mig inte alls illa och var uppe i nästa ögonblick och körde vidare. Men någon jag mötte för ett litet tag sedan hade haft oturen att sträcka några muskler i ryggen när hon snubblat till på banan, nu var hon rejält handikappad av den smärtan och hade svårt att räta på ryggen.

Belastning av knän
Knäskador är inte helt ovanliga bland människor. Jag fick mig en tankeställare för något år sedan när en elitförare i åldern 50+ sa till mig att han valde bort framförbyten eftersom det var för belastande för hans knän. Eftersom jag personligen inte alltid är överens med framförbyten, tyckte jag det var intressant med ännu ett argument emot den handlingsteknik som blivit så oerhört populär.

Framförbyten
Min invändning mot framförbyten är nämligen att de blockerar hunden och därmed riskerar att sänka hundens fart om man inte hinner till en bra plats. Dessutom är man under några ögonblick av vridningen otydlig om riktningen vilket också kan slösa tid, då hunden inte kan satsa fullt åt rätt håll förrän det vet vad som är rätt håll. Helst ska man ha långa ben, en bra accelerationsförmåga för att snabbt förpassa sig till rätt plats, ha starka knän för att snurra runt och sedan accelerera iväg snabbt som bara den igen. Om man inte har kroppskontrollen att alltid vrida sig exakt rätt och om man saknar den önskade farten kan det bli tufft att lyckas med vissa framförbyten. Några framförbyten går säkert bra ändå, när man har ”gott om tid på sig”. Och vissa gör man ändå, för att det inte finns något bättre sätt att lösa en viss situation på.

Knäskador
Nu har jag hört om flera fall av knäskador som verkar ha framförbyten som orsak. Det ena är en aktiv, långbent förare med flera små hundar, där alla handlas med just tekniken framförbyte. När ena knäet började smärta gissade man att det var alltför mycket vridningar i hög hastighet som belastat knäet. Sedan var det en annan vän till mig som skadade sig under ett tävlingslopp. En sluttning på planen blev till ett fall när föraren backade runt i ett framförbyte. Knäet tog stryk av den tvära vridningen i fallet och det blev en blödning i knäet som gjorde att det snabbt svullnade upp och fick kylas och lindas. Föraren sa själv att hade hon varit mer vältränad hade musklerna runt knäet antagligen skyddat det bättre, nu hade hon varit alltför stilla under massiva studier och kände sig otränad. Det tredje fallet var bokstavligen ett sådant. Det var på en tävling i Finland i somras, på planen bredvid den jag dömde på. Jag såg alltså inte vad som hände. Men den kvinnliga förare med liten terrier som sprungit loppet och skadat sig på planen blev tvungen att hämtas med en ambulans som fick köra in på planen mellan hindren innan tävlingen kunde fortsätta med resten av klassen. Det krävs inte mycket fantasi för att gissa när vi har följande faktorer: Finland (framförbytets förlovade land) + liten, snabb terrier + ung, kvinnlig förare + knäskada. Sannolikt var olyckan orsakad av ett framförbyte. Dock har jag inte kunnat få det verifierat.

Experthjälp
Vad vi kan konstatera är förstås att även vi förare behöver vara vältränade muskelmässigt och väl uppvärmda. Kanske kan det vara en idé att söka experthjälp inom mänsklig idrott för att lära sig sköta om sin kropp på bästa sätt, på köpet kanske man kan få tips om springteknik, snurrteknik, bromsningar och accelerationer.

Rätta skor
Det finns också en pågående evighetsdiskussion om vad som är bäst att ha på fötterna för föraren. Det intressanta är att svaren är många, för givetvis skiftar det från individ till individ vad man föredrar. Majoriteten väljer fotbollsskor, de är billiga, de har halkfria sulor med gummi-dobbar. Risken är dock att om man har för kraftigt halkskydd kan man fastna med skon i gräsmattan i en snurr och därmed orsaka en knäskada! Själv föredrar jag orienteringsskor som har små gummipiggar riktade åt olika håll under sulan, de är mjuka och bekväma träningsskor för foten och man varken halkar eller fastnar.

Skador på hund
Jag försökte, inför denna artikel, intervjua Sveriges mesta agility-veterinär, Karin Augustsson, som tävlar framgångsrikt på elitnivå samtidigt som hon ideellt ställer upp vid olyckor som sker på agilitytävlingar. Jag tänkte jag skulle få veta ännu mer än vad jag redan genom åren själv iakttagit. Jag blev överraskad då hon berättade att det var så mycket hon fick hantera vid varje tävling att det blir ett mer tidsödande jobb att sammanställa än vad hon har tid med tyvärr. Därför har vi ingen statistik som underbygger min uppfattning om vad som händer hundar skademässigt i samband med agility. Men vi kan konstatera att vid de flesta tävlingsdagar är det flera hundägare som tvingas söka upp Karin för att de vet eller misstänker att deras hundar är sjuka eller skadade. Givetvis kan det vara sjukdomstillstånd de haft med sig hemifrån som blivit värre när man är på tävlingsplatsen och naturligtvis kan det vara skador som skulle ha kunnat inträffa var som helst, hundbett, tassar som skurit sig på glas och andra vanliga olyckshändelser. Men en del skador uppkommer tyvärr också på agilitybanan. De vanligaste är nog akuta muskelskador, men jag vet också flera skador i ansiktet där hunden smällt in i något och skurit sig eller skadat ett öga. Frakturer i de små benen i en tass har också förekommit flera gånger.

Orsak till skador
Beroende på skada skiljer sig förstås orsakerna. När en hund skadar en muskel kan det hända i vilken situation som helst om muskeln inte är rätt uppvärmd innan. Det behövs inte mycket ansträngning för att den ska skada sig. Men även en uppvärmd hund kan skada en muskel. Om hunden måste göra en kraftig vridning, en oväntad rörelse, kliver snett i ett upphopp, landar fel, krockar med något är det skäl till att även en uppvärmd muskel kan skadas om man har otur. Ju mer muskler hunden har som kan ta emot och fördela belastningen och ju bättre tränade muskler, desto större chans är det att hunden klarar sig helskinnad. Men det handlar också om förarens handling. Kan man förbereda hunden så att den vet vägen i så god tid som möjligt, behöver den inte bli överraskad och göra oväntade rörelser, den kan själv planera sina steg och göra väl avvägda upphopp och landningar.

Ansiktsskador
Ansiktsskadorna känns väldigt onödiga. Det handlar bara om omtänksamhet och omsorg från människans sida när vi skapar hindren och väljer vilka vi placerar ut för hunden att göra. Tack och lov för de nya svenska reglerna som förbjuder utskjutande bomhållare på insidan av hinderstöden, jag vet många blödande hundar från de två mindre storleksgrupperna där man haft en tom bomhållare 20 cm ovanför den hunden hoppat över. När hunden lärt sig att läsa vägen i handlingen hoppar den ofta snävt runt hinderstöden och slog förr ofta i den tomma bomhållaren i huvud- eller boghöjd. Tunnelhållare av olika sorter har funnits sedan tunnlarna uppfanns! Snabba hundar och framför allt av tyngre sort plöjer genom de runda tunnlarna så att de far som vantar om det inte finns något som får dem att ligga kvar på sin plats. Man har provat många uppfinningar och vissa har haft utskjutande stycken som hundar kunnat krocka med och skada sig på. Platta tunnlar har en ingång som ska vara av ett stadigt material och fungera som ett litet hus innan släpet tar vid. Många gånger har de placerats i kurvor så att hundar slagit i den bortre, inre väggen i sin färd igenom. Tyvärr har de ibland skadat sig mot den väggen också. Reglerna säger idag att den platta tunneln måste placeras i rak färdriktning, just för att bevara hundens säkerhet.

Ögonskada
Idag finns i Sverige en bordercollie på landslagsnivå som fått en ögonskada troligen på grund av krock med tunnelhållare. Smällen har orsakat glaukom, alltså en farlig tryckförändring i ögat, och han har fått medicin för att lätta på trycket och förbättra synen. För ca 10 år sedan råkade min dåvarande sheltie ut för en liknande olycka. Veterinär konstaterade att en kraftig smäll mot huvudet fått ögat att börja blöda och så småningom ledde det till glaukom. Tyvärr hjälpte inte medicinen i hennes fall och hon fick operera bort ögat. Hon var innan olyckan Årets Agilityhund sedan tre år, med stora meriter även i landslagssammanhang. Jag fick aldrig veta vad som skett, att något hänt förstod jag först flera månader efter det inträffat, då blodet koagulerat och blivit vitt så att det syntes i det mörka ögat. Med tanke på hennes fart och energi på banan är det ju ganska troligt att hon kunnat smälla i något där. Jag vet att hon kraschade in i platta tunnelns innervägg när den på tävling stod i en tvär vinkel till exempel.

Vilka hinder är farligast
Vilka hinder som är farligast är en intressant tanke. För en utomstående skulle man nog gissa på de tre största hindren, A-hindret, balansbom och gunga. Men faktum är att de på ett tidigt stadium utvecklades till att få ett väldigt fint halkfritt underlag, och i Sverige är vi nog lite bortskämda med att det är sällsynt att hundar halkar av dem. Sedan många år är de två smalare hindren så pass breda som 30 cm och då innebär det faktiskt inte så mycket balansarbete längre. Hundarna har till och med marginal till lite felsteg.

Långhoppet
Jag skulle gissa att långhoppet ställer till mer skada än man tror. Det är ju ett diskret och utseendemässigt intetsägande hinder, som dessutom inte tränas speciellt ofta heller. Det innebär att de inte är så lätta att upptäcka för hundar, de är inte vana att spana efter dem och de kan bli överrumplade när de plötsligt ska hoppa ett långhopp. Har hunden otur är hindret längre än vad den har ansats till och den kraschar i hoppet.

Däcket
Däcket har nog fångat sina offer också, som ett spindelnät där insekten kraschar och fastnar. Just genom att däcket täcker upp en stor bit av hålet och hunden måste precisera sitt hopp för att göra rätt, innebär det att, speciellt större, hundar kan fastna i och i värsta fall riva hela ställningen med sig. I Danmark har man uppfunnit ett däck som delar sig på mitten när någon fastnar i och när däcket öppnar sig släpper det igenom hunden relativt smärtfritt.

Hopphinder
Hopphinder i all sin enkelhet och mångfald, men beroende på utformning så finns det fler skaderisker än de tomma bomhållare jag redan nämnt. De hinderstöttor som sitter ihop nedtill, längs marken, är visserligen behändiga att förflytta, men de kan vara farliga om hunden stöter i någon del av hindret för då faller alltihop och hunden kan få hindret på eller över sig, i värsta fall. Hur hoppbommarna ser ut och hur bomhållarna är utformade påverkar också hur lätt en hoppbom faller ur hållaren när hunden stöter till. Det är ju inte meningen att hunden ska kunna skada sig genom att hoppbommen sitter kvar mellan hinderstöden och gör hindret stumt.

Jag har nyligen också tävlat på hopphinder där hoppbommen inte var placerad mitt mellan hinderstöden, där en erfaren hund förväntar sig att den ska vara. Av någon anledning hade man konstruerat hinder där bomhållaren placerade bommen bakom hinderstöden. Då hinderstöden var rejäla, innebar det kanske 6 cm förskjutning av bommen mot den normala platsen, vilket ställde till med en massa onödiga rivningar hos hundarna som var på väg ned för landning då de passerat mitten på hopphindret. I de fall de hade vänt på hindret, fanns bommen istället framför hinderstöden och många hundar rev i upphoppet istället.

Runda tunnlar
Mitt nummer 1 bland farliga hinder har sedan länge dock varit de runda tunnlarna. Inte bara är de ofta kraftigt svängda och orsakar att hunden går omkull av den anledningen, de är också mer eller mindre hala inuti och ihop med fukt, dagg en tidig morgon eller regn, blir de riktigt farliga. Även i den mest gynnsamma väderlek eller inomhus händer det att hundar går omkull just när de kommit ut från den böjda, runda tunneln, just för att hundarna med mycket hög fart måste svänga så kraftigt att de riskerar att tappa balansen. Vid en tävling i slutet på förra sommaren skadade sig två av de mest framgångsrika small-hundarna i Sverige på samma bana och samma hinder. Det var en 6 meters rund tunnel i en böj som var direkt efter ett par hopp i starten, den ena hunden bröt ett par ben i en tass i tunneln, den andra slog i bogen och fick en kraftig muskelskada. Det blev lång konvalescens för dem båda.

Vilka hundar skadar sig
Vilka hundar är det då som skadar sig? Att jag beskrivit ett flertal fall på elitnivå, är inte bara för att det är de hundarna jag själv känner till utan också för att jag tror de är en extra stor riskgrupp. De hundar som satsar mest riskerar också mest. De hundar som är explosiva och offrar sig för att ta sig fram så fort som det bara är möjligt, riskerar också att skada sig mer än de hundar som håller en ”smart-fart” och håller igen när det blir svårt.

En temperamentsfråga
Alla hundar är ju dessutom individer med individuella sätt att hantera vardagen. Det handlar alltså om temperament. Jag har bland annat två snabba smallhundar som är halvsyskon. Den ena har knappt någonsin varit skadad (en stukad tass en morgon är undantaget), medan den andra fått muskelskador flera gånger. Den förstnämnda har varit i landslaget sedan hon var 2 år, men den yngre är ännu snabbare och satsar något så fruktansvärt hårt när hon väl ger sig hän på banan. Hon är inte försiktig med sig själv, varken i vardagen eller när hon släpper lös sin energi bland hindren. Tack vare skador har hon utvecklats långsamt, självförtroendet har fått sina törnar då hon tränat med smärtor som inte synts på utsidan. Jag vet fler hundar av den typen, de blir vinnartypen av hund, då de ger allt och inte sparar på krutet på banan. Men medaljens baksida är att det också blir skador på den typen och man måste som hundägare bli duktig på att upptäcka det, då hundar inte har så många sätt att meddela när de har ont. Det är tyvärr inte alla muskelskador som syns i hältor och dessutom måste en hund röra sig väldigt lugnt och vara nedvarvad för att man ska kunna se att den haltar. När hunden håller högt tempo i tillvaron döljs det mesta, både beteende- och rörelsemässigt.

Kort eller lång rygg
En teori jag haft i många år är att längre ryggar råkar ut för mer skador än hundar med förhållandevis korta ryggar. Den långa ryggen är förstås mer utsatt just på grund av sin längd. Den kortare ryggen blir mer stabil på grund av den mer ”kompakta” kroppen runtomkring som skyddar den. Fördelen med en lång rygg är att hunden får längre steg och kan ta en raksträcka fortare än en kortare hund. Men den korta hunden har ofta lättare att svänga snävt. Allt är dock påverkat av mängden muskler. För att kunna svänga snävt eller springa fort rakt fram måste man ha tillräckligt med muskler. Ju tyngre kropp som ska svängas runt, desto större styrka behövs för att hålla emot centrifugalkraften i svängen. En rygg som är skyddad med tillräcklig mängd starka muskler klarar sig bättre än en dåligt musklad rygg. En hund kan slå i sin rygg vid alla möjliga tillfällen, alltifrån i hundlek till en krock med något på promenaden. Det handlar alltså inte alls bara om agilitybanan.

Vardagsskador
Vardagen bjuder på så många tillfällen till skador tyvärr. Värsta tillfällena är då hunden är ouppvärmd och full av bus. Får den vara lös direkt när den kommer utanför ytterdörren eller ur bilen riskerar den att explodera iväg och skada musklerna. Är det två eller fler hundar tillsammans är det ännu större risk att de pigga på att leka jaktlek innan de värmt upp sig. Här gäller att det mänskliga förnuftet får råda över hundens iver. Kan man inte reglera farten på annat sätt får hundarna vara kopplade till de värmt upp sig, minst tio minuters koppelpromenad är en bra inledning.

Vad kan man då göra?