HUND ONLINE - Nättidningen om och för Sveriges aktiva hundägare och andra hundintresserade

Varför pudel
Min långa väg mot Latte

Av: Carolina Jönsson

Om jag ska vara ärlig så tror jag nog att jag var lite rädd för större hundar när jag var liten. Men som tur var så hade jag en del djur innan jag gav mig på, ja just det - hunden. Det började med en fågel (Pippi-Lasse, undulat) som var min storebrors (Marcus). Efter något år så kom en till fågel in i vårt hem (Pippi-Lisa, också undulat) som delvis var min. Men tyvärr så dog Pippi-Lasse efter något år och då tog det ett litet tag innan vi fick upp ögonen för kaninen. Vi åkte till en djuraffär och handlade alla tillbehör som man behöver, och var nöjda och glada. Äntligen skulle vi få köpa en kanin! Kaninen fick heta Skuttis och var så vacker. Det blev mest Marcus kanin, eftersom han skötte om henne. Men tyvärr så avled Skuttis bara något år efter; hon började bitas och huggas kraftigt en kväll, och då förstod vi att hon snart skulle få åka upp i himlen. Men vi hade i alla fall Pippi-Lisa kvar!

Det var ungefär då som jag sprang Lilla tjejmilen, jag tror att det var så i alla fall. Mamma och jag såg en jättesöt löwchen, och då smalt våra hjärtan! Så då började vi kolla lite på hundar, men pappa var ju emot. Däremot så gick han med på köp av marsvin, så hundköpet fick ligga på hyllan ett tag. Men vi fick ju hem ett underbart sött marsvin som fick heta Kurran, och Marcus och jag fick "dela" på henne. Jag och mamma försökte fortfarande att övertala pappa om ett till husdjur, men han sa ”nej, nej, och åter nej”. Ett tag var vi faktiskt nära att ge upp. Det var en dag som jag till och med tänkte; "vad håller jag på med?", meningen är kanske den att jag inte ska skaffa hund? Men som tur var så hade jag ju mamma på min sida, så jag kunde ju inte ge upp ännu.

Så jag läste på allt om hundar - böcker, tidningar, så fort jag träffade någon på gatan med hund så frågade jag någonting, osv. Och det gick bättre och bättre. Jag började till och med leta upp kennlar på de raser som intresserade mig. Det tror jag är ett bra tips till dig som vill övertala din förälder, att planera allt i förväg: vad händer om ni åker utomlands, vem tar hand om hunden då? Vem sköter om hunden om du åker på klassresa? Vem tar långpromenaden med hunden? Såna saker. Tänk om din förälder som är emot hund frågar t. ex. ”men vad händer om du blir sjuk och hamnar på sjukhus?”. Då måste du ha ett bra och planerat svar. Försök inte komma undan med ”ja, men det löser sig”. För det kanske det inte gör, vi vet ju inte vad som kommer att hända i framtiden. Ta även reda på vilken ras som passar dig bäst, det är en viktig fråga.

Men nu åter till vad jag gjorde för att övertala min pappa...
Jag läste en hundtidning som hette "Vovve" och där fanns det massor av bra tips till att övertala en förälder, bl a att ta ner alla idolaffischer och sätta upp hundaffischer istället. Det fanns även en rolig punkt; "Köp ett hundkoppel, och gå ut och gå med det runt kvarteret varje dag i tre månader klockan 06.00". Jag hann ju aldrig göra detta, men det kan säkert funka i verkligheten. Det är absolut inget läskigt med att gå upp så tidigt på morgonen, jag gör ju det med Latte nu, vid 06.00 och kör aktivering, m.m. Och det är inga problem alls, det gäller bara att ha rätt inställning.

Men i alla fall. Kurran dog tyvärr i februari år 2006, så nu hade vi "bara" Pippi-Lisa kvar. Min klasskompis köpte en tibetansk terrier, och jag blev nyfiken på rasen. Därför så kollade jag upp den på utställningar osv. Jag mejlade till och med till massor av uppfödare, men plötsligt så hände någonting som jag inte kan beskriva. Jag ville inte ha en tibetansk terrier längre, för tänk om våra hundar skulle jämföras? Jag ville ha en egen hund, inte någon som liknade någon annans. Men äntligen så kom det en underbar dag, som jag ALDRIG kommer att glömma. Min mammas födelsedag! Mamma fick en halv hundaffisch av pappa, och då måste det väl finnas en annan del också?! Nu visste jag att jag kunde om jag bara ville.

Därför började jag kolla på blandraser istället, där var ingen den andra lik! Jag hittade en jättefin kull med fina valpar, men uppfödaren svarade aldrig på mejl. Kanske inte heller en blandras var rätt "ras" för mig? Då började jag kolla runt ännu mer igen. Jag och mamma fastnade för pudeln och vi ringde runt till massor av rasklubbar, och ställde frågor på utställningar, osv. Vi kom fram till att pudeln skulle kunna passa oss! Men nu var bara den stora frågan kvar: skulle pappa godkänna denna gång eller aldrig? Jag var sååå nervös på morgonen på min födelsedag, jag ville tro att min dröm äntligen skulle bli sann, men vad händer om den inte blir det? Vad gör jag i sådana fall? Vad ska jag då ta mig till? Men det får jag lösa då, om det inte går, tänkte jag.

Födelsedagen
Nu var dagen här. Men jag sov faktiskt väldigt djupt tills min familj väckte mig. Då såg jag vad pappa hade i munnen, ett mjukdjursben! Jag kunde inte fatta det. Jag frågade; "Är det sant!?". Och det var det! Äntligen hade jag nått mitt mål, och fick den andra delen av hundaffischen i handen. Tänk hur mycket arbete som ligger bakom egentligen, men den stunden kommer jag aldrig att glömma. Men nu återstod en svår sak till: hur ska jag göra för att hitta just min valp? Detta tänkte jag nästan aldrig på, förrän jag verkligen fick upp i huvudet att nu börjar det närma sig! För det gjorde det ju också. Helst så skulle jag ju vilja ha valpen till höstlovet, men då måste jag ju verkligen arbeta!

September 2006
Nu hade det gått två månader sedan min födelsedag, och allting gick så fort. Varje dag innan skolan så gick jag in på Blocket och kollade om det fanns någon pudel i min smak till salu. Och visst gjorde det! Ebru Reinsch, kennel Peach Performance hade en av de fyra valparna de fått i sin första kull till salu! Dessutom var det en tik, precis vad jag ville ha! Kunde det bli bättre? Jag började ta kontakt med Ebru, och hon sa att vi fick komma och kolla på valpen, som nu var nio veckor. Det enda kruxet var att valpen kunde de inte ha kvar tills höstlovet, vilket motsvarade sex långa veckor. Vi kunde ju inte ha valpen före höstlovet eftersom vi då skulle bort på en Thailand-resa. Så hur skulle vi göra? Skulle vi tinga valpen, och låta de få ta hand om den bara över höstlovet eller hur skulle vi göra?

Medan vi funderade så tog vi även kontakt med flera andra kennlar, bl a kennel Perrito’s som föder upp röda pudlar i Eskilstuna, samt kennel Pandorans som föder upp svarta, vita, aprikosa, röda och bruna pudlar i toy-, dvärg- och mellanstorlek. Vi hade kontakt med dessa kennlar, men några dagar senare så ringde vi till Ebru och sa att vi ville tinga tikvalpen, men nu kommer det sorgliga: tikvalpen blev såld för bara någon minut sedan, och den nya familjen var redan på väg att åka upp och hämta henne. Denna dag kommer jag att komma ihåg länge, ännu en gång så kom nackdelarna före fördelarna. Jag var kär i den tiken, och det kunde jag inte komma ifrån.

Nästa helg bestämde vi oss för att åka till kennel Perrito’s och kolla på valpar. Det väntades aprikosa valpar och vi var så glada. Mamman var sååå underbar, en drömhund, verkligen! Men när valparna väl kom, så blev det bara röda. Och en röd pudel, det var inte alla i familjen med på. Så nu fick vi börja om från början igen och ta och hälsa på den sista kenneln vi hade på listan, kennel Pandorans. Om detta inte gick så skulle hundletandet få vänta ett litet tag, så nu höll vi alla tummar som vi hade och hoppades att vi skulle kunna hitta vår framtida valp...

Kennel Pandorans
Jane Persson Litzell som kennelägaren heter, hade massor av valpar när vi kom och hälsade på. Men vi fastnade mest för en 13 veckor gammal vit toypudelhane, och vi blev som kära. Det enda "felet" som en i vår familj hittade var det att hanen bara hade en testikel. Så vi åkte hem och funderade...

Nästa dag så ringde vi till Jane och frågade om vi kunde få komma och titta en gång till. Då såg vi en ny liten vit dvärgpudelhane som var alldeles fartfylld, och det visade sig att den toypudel vi träffat på dagen innan, och dvägpudeln, var bröder. Då var det bara det att dvärgpudeln hade ett underbett; skulle vi köpa honom ändå, eller skulle vi strunta i det? Men jag kunde ju bara inte lämna kvar denna underbara lilla pudel, mitt hjärta smalt direkt från första stund. Så underbar och go verkade han vara och ganska så "framåt", det gick helt enkelt inte att säga nej.

Denna pudel med underbett som jag funderade på om jag skulle välja, var faktiskt Latte! Det skulle man väl inte kunna tro? Tänk så mycket glädje jag har varje dag, tack vare min älskade hund. Och tänk så mycket arbete som egentligen ligger bakom. Men när jag tänker tillbaka så kommer jag inte ihåg så mycket av allt som har gått "snett", som du precis har läst om. Det enda jag tänker på är att jag ÄNTLIGEN fick min hund till slut.

Jag ville ha en hund, men fann en riktig vän som säkert har lagt grund till en del av min framtid...

Sök på Hund Online