HUND ONLINE - Nättidningen om och för Sveriges aktiva hundägare och andra hundintresserade

Jakt
Jaktlaget Vränglarp norras finalhelg

Av: Björn Bengtsson, februari 2009

Det är fredagen den 30:e januari, näst sista dagen på årets älg- och rådjursjakt. Vi, ett litet jaktlag på sju medlemmar som grundades 2004, befinner oss på Vränglarp norras marker. Den 258 hektar lilla marken har bjudit på många trevliga jaktdagar genom åren. På marken finns det gott om rådjur, älg och grävling. Vildsvin är även de på intåg; det är ofta det observeras på marken. Den första grisen sköts under bockjakten i augusti; en galt på 130 kg. Den som fick den stora äran att fälla detta vilt var Bertil Andersson, som senare under hösten när drevjakten kommer igång får hjälp av sina trogna vapendragare, taxarna Tim och Sally

Lagets tredje rådjurshund är Putte, en korsning mellan schillerstövare och drever. Putte är en outtröttlig jaktmaskin som ägs av Mats Carlstedt, som övertog Putte för cirka två år sedan, vilket han inte ångrar för en sekund. Lagets fjärde hund är den västsibiriska laikan Bombo, som är lagets älghund och som gärna skäller på grävling också. Vildsvinen skäller han lite sparsamt på sedan en sugga med kultingar jagade iväg honom; återstår att se om han tuffar till sig med tiden. Man kan även ha honom till att apportera korv från Karlssons chark i Härryda. Ägare till Bombo är jag, Björn Bengtsson, som idag är vår hundförare.

Dagens jakt började inte förrän vid lunch (då jobbet inkräktar för mycket på fritiden för en del) men vi hinner med en såt ändå på eftermiddagen. Dagens jakt bjuder dock inte på någon älgkontakt trots bra jobb med fina sökturer av Bombo. Vi avslutar dagen och samlas vid lagets grillplats för att grilla lite korv och fläsk.

Senare på kvällen bjuds det på hargryta som Barbro Svallfors står för, det var nämligen hon som sköt haren vid förra helgens jakt. Det blev en superb måltid som man sent glömmer.

På lördagen, förväntansfulla inför att få tag på vår älg, steg vi upp i gryningen. Vid morgonkaffet gick vi igenom upplägget för dagens jakt, och med en rejäl frukost i magen gav vi oss ut.

När samtliga skyttar var på sina pass fick vi klartecken från vår hövding (jaktledare) Tord Svallfors att köra igång. Vi släppte Bombo och började vår vandring genom marken. När vi hade gått ungefär 20 minuter ser vi hur hunden med bestämda steg försvinner åt väster. Vi stannar, och förväntansfulla står vi och lyssnar; kan det vara älg han fått i nosen? Mycket riktigt, rätt som det är så hör vi skallen eka genom skogen, men det verkar som det går loss och vi hör skall emellanåt som kommer i vår riktning. Vi hör hur det brakar till i den täta vegetationen. Bössan osäkras och höjs mot axeln; genom kikaren skymtar jag älgen. Jag flyttar fram till nästa lucka för att få klarare sikt och där kommer älgen i fullt sken, men tyvärr var det ett vuxet djur (vi har bara kalv på licensen) så det är bara att lyfta på hatten: på återseende.

Ekipaget fortsätter söderut så det är bara att vänta. Vi ser på pejlen hur det går rakt ur marken. Efter en kilometer ser vi på pejlen hur det stannar och vi kan urskilja hundskall i vindens brus. Det står ett par minuter för att återigen flytta sig längre ifrån oss. Vi tappar kontakten med hunden så vi sätter oss och väntar. När det har gått en halvtimme ser vi att hunden är på väg tillbaka, och när han sedan kommer så fortsätter vi enligt planerna genom såten, i hopp om att det finns mera älg inne.