HUNDTEAMET, som består av Mariana och Charlotte, är ett rehabiliteringscenter för beteendeproblem hos hund. Vi har unika kurser dit hundägare kan vända sig för att få hjälp med de problem som de upplever, för att få bästa resultat, morot att fortsätta, stöd i processen och för att kunna träffa andra i liknande situation. Vi har även privatlektioner och allmänna kurser av olika slag som t.ex. Valp, Vardagslydnad, Rallylydnad, Kantarellsök m.m.

Vi är välutbildade (se http://www.hundteamet.se/presentation.htm för kompletta listor över våra utbildningar), anslutna till IMMI och jobbar endast med belöningsbaserade metoder med er som ett team med fokus på helhet och individuellt behov. Vår webshop – Hundteamets Webshop – är fylld med bra aktiveringsleksaker och träningshjälpmedel för hundägare. Målet vi har är att öka förståelsen för hundens behov i vårt samhälle, hjälpa hund och hundägare till ett bra liv tillsammans samt att vara först med det senaste inom forskning och utveckling.

Själva har vi två hundar var. Marianas heter Ozzy (tibetansk spaniel/cavalier) och Dexter (tibetansk

terrier), som båda är ca 5 år gamla. Charlottes heter Essie (dansk-svensk gårdshund) och Zoccer (Berger dés Pyréneés, a face rase), och är 4,5 respektive 1 år gamla.

Läs mer på vår hemsida http://www.hundteamet.se.

Vi svarar på frågor om beteendeproblem. Varför hunden gör på ett visst sätt, vad hunden säger/vill med ett visst beteende, osv . . .

Välkommen med dina frågor!
hundteamet@hundonline.se

FRÅGA

Hej
Kom till er hemsida efter att ha letat om dominansbeteende hos hund. Läste ett flertal av era frågor och svar ni givit på dessa frågor och här kommer min fråga och fundering.

Vi har två mellanschnauzer, 3 år och 2 år. De fungerar mycket bra ihop och är väldigt sammansvetsade i alla lägen. Det finns ingen som helst konfilkt, de kan även ligga och äta grisöra sida vid sida. Men de senaste månaderna har den äldre dock börjat "jucka" på den yngre. Beteendet brukar komma när man varit ute och gått i 30 minuter eller vid en längre lek. Den yngre hunden säger inte ifrån på ett aggressivt sätt utan mer sätter sig ner och brukar vända sig om och försöka nypa tag i halsen eller örat. Det spelar inte någon roll hur många gånger man säger till eller om man är bestämd, det kan räcka med en vissling så slutar den äldre. Men hur ska jag göra för att få bort detta?

Mycket tacksam för svar eller kommentar.

Anja

SVAR

Hej!
Ofta är det plötsliga juckandet ett slags överslagshandling hos hunden. Det kan kanske vara så att din 3-åring efter en promenad har tagit mycket intryck (kanske mycket löptiksdoft?), så att han får svårt att hantera det hela inom sig. På samma sätt kan det bli för mycket stress av intensiv lek. Ofta är de inte så medvetna om vad de håller på med. Det bästa sättet är att lugnt bara gå emellan och separera dem. Om han börjar jucka igen, så får du separera dem en liten stund tills han har varvat ner lite. Om det är efter varje promenad så kan du låta de vara var för sig en stund, innan du släpper ihop dem igen. Om de leker intensivt så kan du se till att avbryta leken efter en liten stund, innan det “går överstyr”. Försök att inte göra så stor affär av det, utan bara se till att på ett lugnt sätt avbryta beteendet så fort det inträffar. Hoppas att detta kan hjälpa er en bit på vägen!  

Mvh Charlotte
HUNDTEAMET
30 januari 2012

FRÅGA

Hej!
Jag heter Susanne och har en keeshondtik på 4 år. Keeshonden har vaktat pråmar i Holland längre bak i tiden och har således vakt i sig har vi blivit informerade om. Vårt problem är att hon skäller på andra hundar i vårt närområde. Hon blir verkligen upprörd när hon möter andra hundar och hon går inte att få stopp på. Hon reagerar också på hundar som har gått förbi och som hon bara känner lukten på. Problemet blir också värre när det är mörkt. Då ser det ut som om hon letar problem och sätter igång för minsta lilla lukt av hund eller vilda djur. Hon är inte hundilsk annars, hon har hundkompisar som hon träffar och leker med ca en gång i veckan.

Vi skulle vilja förstå varför hon uppför sig så. Vi har gått på många kurser med henne, aktivering, klicker, hundmöte, vardagslydnad och tar ofta med henne till andra platser för att få miljöträning. Till saken hör att hon alltid uppför sig exemplariskt på kurser, där bryr hon sig inte om de andra hundarna. Där har hon full fokus på husse och matte. När vi möter hundar på andra platser än runt hemmet kan hon eventuellt ge ett skall men aldrig bete sig som hon gör när vi går hemikring. Eftersom hon sköter sig när vi är iväg från hemmet så känner vi att vi inte kommer någon vart med hennes problem om vi inte är på hemmaplan.

Tacksam för svar.
Susanne

SVAR

Hej!  
Tack för din fråga! När jag läser detta mail, så uppstår det egentligen bara en massa nya ytterligare frågor i mitt huvud som jag skulle behöva ha svar på för att kunna hjälpa dig på bästa sätt ... Jag kan bara spåna lite och komma med några förslag på hur det skulle kunna vara, men utan att ha träffat er blir det svårt för mig att ge er konkreta råd om hur ni skall gå till väga. Problematiken som ni beskriver låter som att hon har fått ett inlärt beteende i sitt närområde, där utfallen helt enkelt har fyllt den funktion som hon eftersträvat. Varför hon från början startat med detta kan jag inte svara på utan att få reda på mer. Det kan exempelvis vara oro, rädsla eller vakt. I och med att det som hon har gjort fungerat så fortsätter hon i samma spår.

Det verkar som om hon har andra associationer på andra ställen och känner igen de situationer där ni brukar träna tillsammans. Hon vet att hon inte behöver interagera med de andra hundarna och att det är ni som skall jobba tillsammans. Inlärt blir beteendet även där. Hundar lär sig saker och ting i relation till vilken omgivning den befinner sig. De är mycket "platsbundna". Det är relativt vanligt att hundar är mörkrädda, vilket oftast försvårar problemen och gör dem ändå större än när det är ljust. Fundera på om er hund är frisk, mår bra, äter bra, får tillräckligt med motion och aktivering och ta kontakt med en IMMI-ansluten hundpsykolog i din närhet. Det är viktigt att just träningen anpassas efter er och er hund för att det skall bli ett tillfredsställande resultat.

Lycka till!

Mvh Charlotte
HUNDTEAMET
4 januari 2012

FRÅGA

Hej
 
Vi äger en jaktspringer-spaniel. Hon är 7 månader gammal och vi har ett stort problem som vi inte lyckas lösa. Vid tillsägelse även med en lågmäld ton kissar hon på sig och ofta lägger sig på rygg. (Oftast då min man säger åt henne.) Detta gjorde hon även när vi kom hem och hon skulle hälsa. Detta har vi dock löst genom att inte hälsa direkt utan väntar tills hon lugnar ner sig. Ett tag har detta problem markant minskat men nu har det ökat igen. Vad skall vi göra?
 
Vänliga hälsningar
 
Jitka

SVAR

Hej!
 
Det ni beskriver är väldigt rastypiskt speciellt just för jaktlinjer inom spanielrasen. De är avlade på att vara känsliga för människors signaler och med kissandet talar de om att de är t ex undergivna/vänliga. Om det nu har ökat så skulle det kunna vara så att hon har fått urinvägsinfektion, så det vore kanske en idé att kolla upp hos en veterinär bara för att utesluta det. I övrigt är det viktigt att veta, som sagt, att det ligger i generna och att det inte är något som hon gör av någon annan anledning. Några saker att tänka på är att inte sätta "press" på henne när hon lägger sig ner på rygg, utan att i de situationerna bara vända om och gå därifrån.

Se till att träna in bra regler vid dörren (t ex att ligga i en korg) när det kommer folk, så att hon inte springer fram och för att hälsa. Ni kan också träna in ett stabilt "sitt", som ni kan be henne om när ni själva kommer in genom dörren. Barska röster är ofta väldigt skämmande och för en hund som är extra känslig blir detta än mer tydligt, då hon lägger sig på rygg och kissar. Det vore en fördel att försöka undvika dessa situationer och hitta alternativa strategier i kommunikationen mellan er och er hund.
 

Mvh
Charlotte
HUNDTEAMET
28 november 2011

FRÅGA

Hej!
 
Jag har ett stort problem med min cockerpoo-valp som är 1 år. Han blev påkörd vid 3 månaders ålder och fick bäckenfraktur som läkte bra. Han gör utfall mot bilar och skäller, jag vet ej om det beror
på olyckan, kanske varit så ändå. Jag provar att avleda med godis, och lyckas nån gång. Annars är det en mysig hund. Men vad ska jag göra, vill ha tips.
 
Mvh Carin

SVAR

Hej!
 
Det kan mycket väl vara som du beskriver att han har blivit rädd för bilar efter den tragiska olyckan. Genom att skälla försöker han få bilarna att hålla sig på avstånd från honom. I och med att han ”lyckas” med att skälla – bilarna försvinner – så blir lätt beteendet inlärt, eftersom det ju fungerar att göra utfall. I detta fall skulle jag råda dig att ta kontakt med en hundpsykolog i din närhet (titta på www.immi.nu) för att få den bästa hjälpen för er situation. Om det nu beror på rädsla så kommer det inte hjälpa att locka iväg honom. Försök att hjälpa honom genom att ta ut avståndet så mycket som möjligt till bilar överhuvudtaget, tills ni får professionell hjälp. Det hjälper inte heller att bli arg på hunden eller att skrämma bort beteendet genom att kasta saker omkring honom. Att säga till en hund att sluta vara rädd fungerar inte. Man måste hjälpa dem på andra sätt.
 
Tveka inte om att söka hjälp! Lycka till!

Mvh
Charlotte
HUNDTEAMET
15 november 2011

FRÅGA

HejJag har en tik på 16 månader, blandning BC/Aussie. Före 6 månaders ålder hade hon tre tidigare ägare innan hon kom till mig varav en burhöll henne istället för hundpassning. Hon har haft mycket stress, är en utagerande hund som har väldigt lätt till skall och utfall i situationer hon upplever som pressande. So far so good, vi jobbar med det! Mot människor är hon SUPERGLAAAD, hoppar och pussar ihjäl dem. Hon har nyss avslutat sitt första löp och efter det varit mindre intresserad av lek med andra hundar (jag har en till vuxen schäfertik och daghundar) och mer velat arbeta och vara med människor.

Nu frågan:
En väninna till mig, har egna hundar och håller kurser, är lugn till sättet och har definitivt aldrig skrämt eller på något sätt varit hård mot min hund. Min tik reagerar oerhört starkt när vi ses, väninnan och jag, hon hälsar men verkar helt dränerad på all energi. Hon lägger sig när vi fortsätter promenaden, vill inte gå med och försöker smita hem. Om väninnan kallar på henne går hon genast fram och sätter sig hos henne men lägger sig sedan och bara stannar kvar... Svansen är lågt hållen, det är den nästan aldrig annars på min galna tjej, pupillerna är förstorade; hon har isblå ögon så man kan tydligt se detta.

Jag vet ärligt talat inte om hon är rädd för väninnan eller om hon är så full av beundran så att säga, att hon fullständigt tappar fattningen och jag vet inte hur jag ska hantera det. Ska jag undvika väninnan eller ska jag tänka att hunden helt enkelt får lov att vänja sig? Jag har aldrig sett en så stark reaktion hos någon hund mot någon människa och jag står mig lite slätt, så tacksam för svar är jag och min Isis!
 
MVH Liselott

SVAR

Hej!
 
Denna fråga är inte så lätt att svara på när man inte har sett situationen. Det som jag kan utläsa i alla fall är att din hund har haft en väldigt tuff start i livet som präglar henne. Det som också är tydligt är att din hund förknippar din vän med något som har varit obehagligt för henne före din tid. Hundar gör snabbt associationer till saker och ting som vi människor är långsamma till att uppfatta. Det kan vara något i en situation där hunden upplevt obehag och kopplat ihop det obehaget med något som förekommer i miljön där obehaget upplevdes (lukter, omgivning, miljö, saker osv osv). Det kan vara i den miljön där du och din vän träffades  tillsammans med din hund första gången som hunden har sett/luktat/upplevt och fått en känsla av obehag. Därmed har din hund den känslan i kroppen när hon skall umgås med dig och din vän, därav hennes beteende.
 
Det kan bli jättesvårt (läs näst intill omöjligt) för dig att få reda på vad, eftersom hon har haft tre tidigare ägare som bevisligen inte tagit väl hand om henne. Jag tycker att du skall fortsätta att träffa din vän som vanligt, men att vara noga med att se till att din vän låter din hund vara ifred. Kanske kan din hund då omvärdera situationen på sitt eget sätt och i sin egen takt, utan att bli pressad till kontakt/samarbete.

Lite frågor som du kan fundera över: Har du och din vän alltid träffats på samma plats? Har din vän haft med sig andra hundar, eller har ni varit ensamma med din hund? Reagerar hon på samma sätt överallt med din vän? Har hon reagerat så med någon annan människa någon annan gång?

Jag hoppas att det löser sig för er!

Mvh
Charlotte
HUNDTEAMET
3 november 2011

FRÅGA

Hejsan!

Jag har en amstafftik på 3 år, jättesnäll, glad och lekfull, men ända sen födseln har hon alltid varit utstött av mamman så vi fick handmata henne. Nu tappar hon päls; jättemycket runt ögonen, halsen, öronen, benen och snart ryggen. Vi var hos veterinären men de kunde inte se någonting. Hon spyr mycket och kissar nästan hela tiden! Det är inget gult kiss utan mest bara vatten. Hon dricker däremot alldeles för mycket vatten, hon är ofta lös i magen och hennes beteende är inte normalt. När man badar henne så ligger det fullt med hundhår i badkaret så hon tappar mycket när hon blir blöt och även annars.

Vi vet inte vad vi ska göra. Någon aning om vad det kan vara?  

Tacksam för svar!
/Sabina

SVAR

Hej!

Jag är osäker på om detta är en fråga för mig, då det verkar vara något som är fysiskt fel på er hund. Jag skulle rekommendera er att snarast uppsöka en annan veterinär, där de får ta olika prover på henne för att komma tillrätta med problemet. Rent generellt så kan jag säga att en hund som är under stark stress av olika orsaker, kan få just denna problematik med dålig mage, håravfall och ökad urinering. Om inte en duktig veterinär med en ordentlig undersökning kan komma tillrätta med detta så bör ni omgående ta kontakt med hundpsykolog (www.immi.nu), som kan hjälpa er att nysta i problematiken. Vänta inte för länge – för detta är inte normalt och det är tydligt att hunden inte mår bra!

Lycka till!  

Mvh Charlotte
HUNDTEAMET
24 oktober 2011

FRÅGA

Hej
 
Jag har en fråga om hur jag skall gå tillväga med min hund Grimm (vit schäfer) som är 3 år.
Han har varit en rätt så "bråkig" hund om jag får säga så men efter mycket träning så fungerar allt nu i princip bra. Lite småsaker att finputsa på bara.
 
Han är fullkomligt tokig i vatten i alla dess former. Snö, is, bäckar, regn, sjöar, hav, ja i alla dess former! När vi är ute och går så går han alltid fint bredvid mig om jag ber han om det förutom vid ett tillfälle. Nämligen när vi går upp mot en sjö här i närheten. Han drar, nästan springer i kopplet, småskuttar och skäller glatt i luften. Jag förstår ju att han är exalterad över att gå åt det hållet men han börjar med detta så tidigt, ca 1,5 km innan vi är framme.
 
Hur får jag honom att ta det lugnare upp dit?
 
Jag har prövat med att säga till honom att gå fot, men resultatet är att jag får säga det var femte meter och till slut slutar han att lyssna. Jag har provat att stanna varje gång han drar tills dess att han går in till sidan av mig igen (vilket är vårt vanliga sätt som alltid fungerar annars) men så fort jag tar ett kliv fram så drar han igen. Jag har provat att locka med godis och leksaker hela vägen upp men han drar ändå, och jag har provat att bara gå förbi sjön (alltså att han inte får gå dit varje gång vi går åt det hållet) men inget verkar ge resultat.
 
Skall jag fortsätta med något av dessa sätten eller finns det något annat sätt? Det är som sagt var bara vid detta stället när han blir väldigt glad som han beter sig såhär.
 
Hälsningar
Marilyn och Grimm

SVAR

Hej!
 
Tack för din fråga! Som jag ser det så kan det finnas en uppsjö (ursäkta dåligt skämt) av olika sätt att komma tillrätta med det här, men här kommer förslag…
 
Har du provat att vända om och öka avståndet till sjön när han drar? Så fort han drar åt sjön så kan du vända och gå åt andra hållet och sedan när han går lugnt, kan du vända tillbaka mot sjön igen. Så resultatet av att han drar mot sjön blir att han kommer längre bort från den … Vill du, så kan du testa att göra denna övning med en skål godis eller en ”het” leksak hemmavid först. När han drar kommer han längre ifrån det han vill fram till, och resultatet blir att det inte lönar sig att dra. Testa även eventuellt detta vid passage av vattenpölar o.d.
 
Ett annat alternativ skulle vara att köra till sjön direkt och vänta där tills han blivit lugn, så att han får en annan känsla av att bli lite mer sansad innan man får bada. Blir man lugnare så är det dags för belöningen att bada… Blir han upphetsad redan inne i bilen så får du vänta med att släppa ut honom tills han har varvat ner. Rätt känsla – lugn – belönas med att han får komma ut.
 
Jag skulle nog rekommendera dig att testa båda dessa alternativ simultant för bästa resultat. Det är inte lätt, men om du laddar med mycket tålamod så kommer det att gå vägen!
 
All lycka till!
 
Charlotte
HUNDTEAMET
15 oktober 2011

FRÅGA

Hej!
 
Jag har en Jack Russell-hane som är ett år. Han är helt fantastisk och omtyckt. Han är glad, social, tycker om alla hundar och människor och är ovanligt lugn för sin ras. Jag och min man jobbar på dagarna och sonen kommer hem vid lunch från skolan. Hunden är hemma ensam på förmiddagarna. Vi har ett stort problem med att han biter sönder saker. Skor och saker som ligger löst kan vi alltid hålla undan men han äter bokstavligen ekparkettgolv och väggar.

När vi kommer hem och han bitit sönder något kryper han skuldmässigt med huvud och svans sänkt, han vet om att han har gjort fel. Nu har han bitit sönder så mycket så att vi tycker att han blivit ett stort problem och vi vet inte hur vi ska göra. Jag har gett honom tuggben av alla de slag, bannat honom, sprutat illaluktande och illasmakande medel på de platser han varit igång, begränsat hans utrymme till ett rum istället för stor yta, han får vara med mycket och vi gör mycket tillsammans hela familjen men inget har fungerat.
 
Vad ska vi göra?

Tacksam för svar från förtvivlad matte som håller hunden så kär men börjar ångra sitt köp.
 
Hälsningar
Katarina

SVAR

Hej!
 
Det första som jag undrar över när jag läser er fråga är om ni någon gång har tränat honom att vara ensam? Hans frenetiska tuggande tyder på en enorm stress när han är ensam och det är hans sätt att försöka frigöra sig lite från den ångest han känner. Att straffa ett sådant beteende löser inte några problem. En Jack Russell i den åldern behöver också mycket motion och mental stimulans för att må bra. Eftersom det låter som att ni behöver backa en hel del i ensamhetsträningen, så kan ni även kolla över hur mycket han blir aktiverad, både fysiskt och psykiskt för det är också en viktig pusselbit i det hela. 

Känner ni att ni behöver hjälp med ensamträningen så rekommenderar jag att ni tar kontakt med hundpsykolog (www.immi.nu), som kan hjälpa er komma på rätt spår igen. Det är många frågor som jag skulle vilja ställa för att kunna ge er ett mer uttömmande svar, men detta är vad jag kan ge er utifrån den information som jag fått.
 
Mvh
Charlotte
HUNDTEAMET
27 februari 2011

FRÅGA

Hej!

Vi har tagit hand om min dotters tibetanska spaniel sedan två år. Han är nu 4 år gammal. Vi har även en sheltie på 11 år i familjen. De båda går mycket bra ihop. Problemet med vår tibbe är att han kissar inne, ibland ofta och ibland mer sällan. Tyvärr gör han det i sängar och soffor och även på mattor.

Verkar som att han är medveten om att han gjort fel och är alldeles ”till sig” efter att han kissat. Har varit hos veterinär och kollat hans urin – u.a. Han fick då en injektion för att dämpa hans ”manlighet”, utan resultat. Har även köpt blöja till hanhund, även det utan resultat. Vi har funderat på kastrering, men då detta verkar vara ett dåligt beteende kanske det är ett drastiskt beslut.

Till saken hör att han är inte svår när det är löptikar i närheten. Det här börjar bli riktigt jobbigt. Han verkar ju så medveten om att han gör galet och ändå gör han om det. Tacksam för alla råd vi kan få. Ringde hans uppfödare och enligt henne var det vanligt att små hanhundar kissade inne, men det har jag svårt att tro!

Med vänlig hälsning   

Ewa Larsson

SVAR

Hej!
 
Det dyker upp många mer frågor i mitt huvud, än egentliga svar till din undran... I och för sig så hoppas jag verkligen att ni har fått avhjälpt detta problem redan, men här är några av mina frågor till er:

• Hur ofta går ni ut med honom? Kanske han behöver kissa fler gånger/dag?
• Kissar han alltid på samma plats, på samma matta/säng/soffa? Kanske sitter lukt kvar?
• Undersökte veterinären även njurstatusen? Har ni kollat med annan veterinär?
• Kissade han även inne när han bodde hos er dotter? Dvs, har han varit rumsren någon gång?
• Vad gör ni för aktiviteter på dagarna?
• Kan ni koppla ihop hans ökade kissande inomhus till några speciella händelser i omgivningen?

Det är viktigt att snabbt få små hundar rumsrena, eftersom de mognar fortare än stora, och de kan ibland vara lite trixiga med detta. Dock så brukar det lösa sig till sist, men flera år låter alldeles för mycket... Tyvärr så är det väldigt svårt att ge er några bättre råd så här, mer än att jag tycker att detta är ett tecken på att hunden inte mår bra (om han varit rumsren från början). Det är därför viktigt att ta reda på orsaken, så att ni kan hjälpa honom på bästa sätt!
 
All lycka till!
Charlotte
HUNDTEAMET
30 januari 2011

FRÅGA

Hejsan
 
Jag/vi har beteendeproblem med vår hund Elliot, en cockerpoo på drygt 3 år.
 
Han har alltid varit kaxig, orädd mot andra hundar och med ett visst dominant beteende. Sprätter efter att ha kissat, bajsar gärna på höjder osv. Vi har haft svårt att få honom att gå bra i koppel, vill gärna dra särskilt i början av promenaden. Men jag har jobbat en hel del och han kan gå ”nära” utan koppel, kommer på inkallning etc. Men jag litar inte på honom till 100% för ibland nonchalerar han mig. Han har smitit ut genom dörren och jagat efter bilar några gånger så vi får alltid passa honom när ungarna kommer med kompisar, de tenderar att låta dörren stå öppen.
 
Lite bitig som valp men vi har försökt säga till honom att han får bita i sina leksaker, sedan kan vi ha dragkamp och lek. Han har en favoritleksak som han går i döden för, i alla fall höll han på att drunkna när han dök efter den då den sjönk. Denna leksak kan han springa och hämta tusen gånger om bara vi orkade hålla på.
 
Han har för det mesta varit en kanonkille som man kunnat gulla med, som lagt upp sig på rygg för att bli kliad på magen osv. Men så för snart ett år sedan så kom vår äldsta hem med honom efter promenad där han hittat ett kycklingben. Detta ville han absolut inte släppa. Jag satt ett bra tag med honom, till slut släppte han lite grand så jag kunde hålla ändan på benet och till slut släppte han men högg sedan efter benet igen och blev något aggressiv. Vid detta tillfälle lyckades han då hugga mig över ringfingret som idag fått broskbildning och inte längre är sig likt. Jag tog tag i honom och tryckte två fingrar in så som man ser Cesar Millan göra och höll ner honom på golvet, sedan fick han ligga kvar där en stund. Nästa dag hittade han ett liknande ben igen men vi var ute och jag satt med honom i 10 minuter innan han släppte benet utan att hugga.
 
Det var mycket obehagligt och visst kände jag en viss osäkerhet efteråt. Tyvärr har detta varit starten till en situation som blivit värre, men samtidigt har vi tvivlat på om allt står rätt till. Situationer där han tidigare aldrig reagerat, hugger han nu efter oss. T ex så har man kunnat klappa honom på huvudet efter att man gett honom en godis, ibland utan förvarning hugger han.
 
Har aldrig kunnat klippa klorna, han bits och jag är osäker på att klippa så vi har alltid lämnat honom till en som också trimmar honom, där sitter han som en staty och gnyr lite men aldrig att han hugger efter Maria. Han har alltid gnällt när man torkar tassarna på honom men även här har han börjat hugga ibland. I somras kunde jag inte plocka fästingar på honom utan han hugger. Han haltade häromdagen för han fått en isklump mellan trampdynorna, skulle hjälpa honom bort med den och först var han tyst sedan morrade han till innan han blev rabiat och högg. Men skall man hjälpa honom i ett sådant tillfälle måste han ju acceptera att det tar en stund.
 
Han har fått ligga i soffan, man kan ha talat med honom och så har han vridit upp magen och velat bli kelad med. Han kan göra så ibland nu med men så rätt som det är hugger han. Han kan göra utfall mot någon som passerar. Nu får han inte vara i soffan längre, sedan några veckor.
 
Ibland varnar han med ett dovt morrande, visar lite tänder men oftast hugger han direkt. Han har dessutom vid några tillfällen gått till anfall, han hugger och sedan hoppar han mot en och hugger igen.
 
I början funderade man på vad vi gjorde för fel, försökte finna alla möjliga ursäkter och hitta fel hos oss själva. Naturligtvis så kan jag med övriga i familjen känna osäkerhet och rädsla i hanteringen med honom. Samtidigt känns det som att även Elliot är osäker och att vi hamnat i en ond cirkel.
 
Han kan vara världens godaste kille, lekfull och käck. Men vi kan inte lita på honom, jag har hela tiden ett vakande öga och tyvärr också många tankar som ”skall han hugga mig nu”.
 
Han är en av fyra valpar i sin kull, en dog redan tre dagar efter födseln och sedan dog ytterligare en efter ett par veckor. Uppfödaren sa att mamman bar omkring på valparna och tappade dem, hon menade att den andra valpen dog pga av detta. Efter det var valparna i inhägnad och mamman fick bara hantera dem där inne. Man undrar ibland om han tagit skada av att ha blivit tappad.
 
Vi har blivit uppmanade att kastrera honom och det kan jag göra imorgon om det är så, men samtidigt är jag osäker om det räcker. Många vänner som också har hundar tycker det är konstigt att han hugger mig som är den som han följer som en skugga, men det är ingen i familjen som undkommit huggen. Även en del vänner som kommit på besök har fått ett bett när de främst velat klappa honom i soffan kan tilläggas.
 
Alla råd man får, jag har i början försökt ta tag i honom och trycka ner honom på golvet, försökt hålla mig lugn men ändå sagt nej etc. Men hur kul känns det att försöka få tag i en hund som hugger efter en och så snabb är jag inte utan jag har fått så många bett över händerna att min reaktion nu naturligtvis är att rycka till mig handen. Man kan bara lyckas ta tag i honom om man t ex tränger honom mot väggen, men hur bra är det?
 
Eftersom han inte är i soffan längre fungerar situationen där mycket bra, han sover hos oss på natten men annars får han inte vara i vår säng. Man märker ju inte när han kommer upp i sängen, är ju så van.
 
Vi behöver känna att vi kan lita på honom att vi kan torka tassarna, plocka fästingar etc, att jag behöver lämna honom för trimning och kloklippning är helt okej, men all annan hantering måste fungera.
 
Frågan vi ställer oss är om kastrering och hjälp med beteendet hjälper eller har det gått för långt?

Hälsningar Cia

SVAR

Hej!
 
Din första fråga var om kastrering hjälper mot detta beteende och av det du skriver så tror jag inte att det är där problemet ligger, så svaret där blir nej.

Din andra fråga om du tror att beteendet har gått för långt så är det svårt att göra en bedömning på avstånd utan att varken ha träffat hunden eller er. Dock så skulle jag tro att problemet går att träna till en stor del. Så jag tycker absolut att du skall ringa en välutbildad hundpsykolog (kolla upp närmaste på www.immi.nu) och boka in en tid så fort som möjligt. Ju snabbare ni kommer tillrätta med detta desto bättre prognos.

Jag tänkte att jag skulle ge er också en kort förklaring till vad som jag tror har hänt, i alla fall en bidragande faktor från det som du själv beskriver. När Elliot kom hem med sitt kycklingben så var det ett jättestort fynd för honom och han försökte tala om för er att han verkligen, verkligen ville ha det benet i fred. Jag misstänker att han morrade och försökte hålla kvar benet i munnen. När han då äntligen släpper denna guldgruva så får han två fingrar intryckta i munnen och blir nedhållen i golvet. Dvs att han får egentligen en bestraffning för att han till slut släpper benet... I en hunds ögon är detta en ytterst otrevlig behandling och sätter sig fast i minnet. Detta är något som skadar hundens tillit till sina ägare och många gånger lär de sig att morra inte fungerar utan istället biter de direkt. De biter eftersom det fungerar.... De översätter också sina erfarenheter till andra situationer. Så detta tenderar att eskalera precis som ni beskriver. Det finns sätt att jobba med detta för jag tror att ni måste vända denna negativa spiral så snart som möjligt så gå inte och fundera på detta mer utan agera och SÖK HJÄLP! Ett tips är också att först göra ett veterinärbesök så att hunden är helt frisk och inte har några smärtrelaterade åkommor.
 
Lycka till!
 
Mvh
Charlotte
HUNDTEAMET
30 december 2010

FRÅGA

Hejsan!
 
Jag och min sambo har ett problem som vi skulle bli hjärtans glada att få hjälp med. Vi har ganska
nyligen, tre veckor sedan, tagit över en australiensisk kelpiehanne på fem år. Han har tidigare varit vad man kallar en gårdshund och kan baskunskaper som sitt, ligg, komma då man ropar. Han har ej gått så mycket i koppel tidigare utan mest nosat omkring på gården (han är nostokig...) och varit mycket kring hästar. Han är van att springa kring dessa och gärna långt före, vilket han även gör då
vi har honom lös i skogen. Vi är mycket, mycket ute i skogen.
 
Genom en hel del lek, kurragömma och träning har vi fått honom att hålla sig närmare oss. Vi har även tränat med klicker då vi är ute i skogen och då får han ett klick om han kommer alldeles intill oss utan att vi kallat in honom.
 
Vi har övat koppelträning med honom och på kort tid har han lärt sig gå rätt hyfsat utan att dra, men han ligger gärna lite framför hela tiden, med sin rumpa just framför oss på vänstra sidan. (Sen drar han kopiöst då han ser en hund längre bort och blir helt blockerad på vad allt som heter lek godis mm från vår sida, trots att vi försökt med sittövningar.) Detta gäller även om hundar går bakom på avstånd, då blir han stirrig och tittar bakåt och drar både framåt och bakåt.
 
Nu till vårt verkliga problem... Vi bor drygt en mil utanför en stad och det är ett mindre bostadsområde med mycket skog runt omkring. Det är där vi oftast är och leker och tränar. Vi växlar område i skogen, t ex går mot norr en dag, söder en dag osv. Nu har emellertid Stig -jo, han heter StigJ- börjat sticka hem till ”hans gård” ( och ja, det verkar vara hela bostadsområdet och grannar osv) då vi närmar oss hemmet och har ca 1,5 km kvar. Han sticker ej på samma plats och vi
brukar inte koppla honom på exakt samma ställe, utan ibland då vi är närmare bostadsområdet ibland tidigare.
 
Det är många som har hund här och på området har vi dem annars alltid kopplade, så det är förmodligen ej så uppskattat att Stig kommer traskande själv, innan vi hunnit ikapp, och han är betydligt snabbare än springande oss. Han ”hälsar” ju på allt och alla tyvärr, så inte roligt om han
möter hundägare med hund i koppel eller en hundrädd person... Detta gör att vi ej vet om vi vågar ha honom lös, samtidigt som det gör honom så lycklig och vi kan träna så mycket då. Han är annars väldigt kontaktsökande och lyssnar då vi ropar, förutom då han får sina springa till gården-ryck. Detta
har hänt tre gånger denna vecka. Kan det bero på att det eventuellt finns löptikar på området och han känner det trots att vi har 1-2 km kvar hem? Hur ska vi bete oss då vi ropar in honom då vi hunnit hem och hittat honom efter någon gata eller vid ett hus? Då kommer han ju, men han kom ej då vi ropade in honom när han började springa iväg i skogen... Snälla, hjälp oss med detta!
 
PS. Kan nämna att vi tränar även mycket separat inkallning med honom och det fungerar
jättebra.
 
 
Hälsningar, Jenny

SVAR

Det tar lång tid att skapa en relation och bygga ett bra samarbete med förtroende även mellan hund och människa. Med tanke på att ni endast har levt ihop med Stig i tre veckor, så har ni precis startat er resa tillsammans. Genom att jobba mycket ihop, t ex gå kurser, göra kul aktiveringsövningar/lekar ute och göra olika saker gemensamt kommer ni att främja detta. Där han bodde tidigare har han fått springa lös och förmodligen själv fått "bestämma" när han skall tillbaka till gården och det är det som han är van att göra. I 5 år!!! Därför är detta inte alls något som är märkligt när han nu gör samma sak hos er och på tre veckor är det alldeles för kort tid för att ändra ett sådant beteende.

Nu har han lyckats "rymma" några gånger och det blir därmed också snabbt ett mönster även i er närvaro. Mitt råd till er är därför att bryta mönstret helt och hållet, för med lydnad/kommando/inkallning kommer ni förmodligen inte att lyckas just nu eftersom det är en sådan invand/inlärd sak. Ett alternativ är att införskaffa en lina och en sele, som ni kan ha på honom. Detta gör att ni får kontroll över situationen och han kan inte ta sig mer än 15 meter bort från er. Han får ändå lite svängrum. Ett annat alternativ är att köra någon helt annanstans där han inte har varit tidigare. Där kan ni också träna med honom i lina. Tänk dock på att inte tjata inkallning jämt och ständigt. Det blir tråkigt för en sådan arbetskrävande hund som en kelpie.

Naturligtvis är det toppen om man har en inkallning som fungerar, men det är många olika faktorer som spelar roll för att en inkallning skall fungera riktigt bra. Bygg er relation först och främst, jobba mycket med kontakt, se till att han får en bra sysselsättning (behövs för en kelpie) och sedan så tror jag att er inkallning kommer att falla på plats så småningom.
Med tanke på era andra problem vid t ex hundmöten råder jag er att söka hjälp (www.immi.nu, Hundpsykolog), för att ni skall lära er hur ni skall hantera det hela. Annars finns risk att det blir mycket frustration, vilket kommer att gå ut över er relation.
 
Hälsningar
Charlotte
HUNDTEAMET
5 december 2010

FRÅGA

Hej

Jag har skaffat en hund som är en jack russell med inslag av någon annan terrier. Hon kommer från Irland. Jag fick tag på henne på Blocket av en man som inte kunde ha henne kvar på grund av skilsmässa. Han hade haft henne i tre år, och jag fick henne den 11/9 2010. Han sa att hon är van med barn men det vill jag inte hålla med om, inte heller klarar hon besök hos veterinären. Hon skäller på andra hundar, och kan inte gå riktigt i koppel men beter sig bättre i flexikoppel.

Sedan har hon börjat säga ifrån till mig. Jag var ute och gick då det kom en stor hund, jag tog tag i nacken på henne då naffsade hon mig i armen. Hur skulle jag ha gjort där när hon gör så mot mig?  Jag vill inte göra fel med henne. Hon kan vara lös om man har uppsikt över henne. Hon kan putta boll, krypa och stanna kvar när hon ligger. Hon är jätteduktig tycker jag, men man får inte tappa tålamodet för hon är ombytlig av sig så man får hålla på hela tiden.     

Tacksam för ett svar,  Rose-Marie

SVAR

Hej!
 
Det låter som om din terrier ligger på en hög stressnivå, säkert på grund av många olika anledningar. Det är väldigt svårt att veta vilken bakgrund som hon har eftersom hon har sitt ursprung från Irland och dessutom har bott hos en annan familj innan du tog hand om henne. Det som definitivt är säkert är att så stora förändringar i miljön som hon har varit med om skapar en stress och det tar tid för den att vänja sig och "landa igen". Det finns olika sätt att hjälpa den under tiden med t ex D.A.P och Zylkéne.

En terrier behöver dessutom en hel del mental aktivering (t ex olika nosjobb) och naturligtvis också en del motion. Får den för lite stimulans så lägger den mycket energi på annat och det kan vara en av anledningarna till att hunden skäller på andra hundar på promenaderna. Det kan också bero på att hunden mår dåligt av andra anledningar (har ont i rygg/nacke eller annan sjukdom) eller har andra dåliga erfarenheter av möten med andra hundar på promenad. Om ägaren låter sin frustration vid hundmötessituationerna gå ut över hunden, genom att t ex ta tag i den/rycka i kopplet/trycka ner den o.s.v., resulterar det i att hundens känsla av hundmöten blir allt mer negativa. Den tar därför i och skäller än mer bl a för att få bort den andra hunden så fort som möjligt. Därmed har du fått en negativ spiral i beteendet.

Anledningen till att den hugger tag i din arm beror på att den riktar om sin frustration för att den inte når "det riktiga målet" p.g.a att den sitter fast i kopplet. Eftersom du är närmast är det du som blir "föremålet" för denna omriktning. Det har inte med dig som person att göra i det läget, utan den går upp så mycket i stress att den inte kan hantera sitt agerande. Det låter som om du behöver professionell hjälp (www.immi.nu) på många olika sätt för att ditt och din hunds liv skall kunna fungera mer optimalt på olika plan, för att ni skall förstå varandra bättre och för att göra en grundläggande utredning för att få de bästa råden om hur du skall jobba med din hund i möten med andra hundar.
 
All lycka till!
 
Mvh
Charlotte
HUNDTEAMET
14 november 2010

FRÅGA

Hej! 

Det är så att jag har en amstaffblandning som är sjuk i anaplasmos/erlichia. Detta påverkar honom både i psyket och lederna. Han går dagligen på Rimadyl och får inte motionera mer än en lugn 2-timmarspromenad om dagen. Han är van att cykla varannan dag, gå en 4 timmar lång rask skogspromenad två gånger i veckan samt lugna promenader i stan. Nu får han inte utsättas för stress eller något som tar på lederna. Därför undrar jag om du kan ge några tips på övningar som tröttar ut huvudet men inte kroppen? Han är väldigt smart med burkar osv. Inte intresserad av sök, så jag har lite svårt för att komma på.

Tack på förhand, MVH Alina

SVAR

Hej!
 
Här kommer lite kul aktiveringstips som jag hoppas kan vara till nytta för er!

• Lägg godis/foder i toa/hushållsrullar eller i PET-flaska. Dessa kan du sedan gömma och låta hunden leta efter, med successivt svårare utmaning.
• Träna på att han skall plocka upp leksaker och lägga i en burk.
• Träna på att han skall plocka upp saker som du tappar och komma och lämna dem till dig.
• Snurra in favoritleksaken/foder/godis i handduk eller filt, så hunden får jobba på att få ut dem.
• Många typer av cirkuskonster, godis på tass/nos, high 5 osv.
• Det finns även en mängd aktiveringsleksaker som aktiverar hjärnan, men som ni jobbar med tillsammans. Vi kan varmt rekommendera Kerstin Malms serie PedaDog som man kan försvåra på olika sätt allt eftersom hunden kommer på lösningen. Även Buster Fun Bone och Buster Fun Cube (soft variant som inte låter på golvet) är toppen att lägga foder i.

Behöver du mer tips eller hjälp så finns det aktiveringskurser att gå, även Butler Dog-kurs eller eventuellt en kurs i Rallylydnad (beroende på om han klarar upprepning av sitt/ligg för sina leders skull).
 
All lycka till!

Hälsningar
Charlotte
HUNDTEAMET
3 november 2010

FRÅGA

Hej

Jag har en petit basset som vi jagar med och har skaffat en puli som jag tänkte ha till spår och agility. Finns det något bra sätt att minska/lära av med skällandet med den. Den är 5 månader.

Tacksam för hjälp.

Hälsningar Bodil Lundgren

SVAR

Hej!
 
En puli har väldigt nära till skall då det är en vakt- och vallhund, så helt tyst tror jag är väldigt svårt att få den. Dock är det viktigt att försöka stävja skällandet så tidigt som möjligt, så att det inte blir överdrivet. Det är väldigt svårt för mig att råda dig hur eftersom det beror på vilka situationer som hon ger skall... Om hon skäller i hemmet om någon passerar så är det ju hennes "jobb" - det som hon är avlad till. Gå lugnt och stilla fram och se vad det är hon skäller på, säg med lugn röst "tack, det räcker" (hon förstår ju inte orden, men hör på tonfallet att du inte är upprörd), när hon är tyst så berömmer du henne. Det är viktigt att du lägger stor fokus på att berömma när hon är tyst, istället för att lägga ner mycket energi på att bli arg när hon skäller.

Sker uppståndelsen i hallen då det kommer in gäster så kan du träna in att hon skall sitta/ligga på en bädd när det ringer på dörren. Då får hon en uppgift och det brukar resultera i att skallet minskar.

Sedan finns det en del som väljer att sätta ett kommando som kopplas till skallet, vilket innebär att hon endast skall skälla (när det är intränat) på kommando och inte annars... Det finns dock en risk med att det inte fungerar.

Som sagt så är det svårt att ge konkreta förslag på en allmän fråga om hur man får stopp på skällandet, då det är olika i olika situationer. Hoppas dock att du fått en liten riktlinje på hur man kan jobba med det.

Behöver du mer stöd så rekommenderar jag dig att söka privat hjälp, som kan visa dig mer hur man gör i praktiken.
 
Hälsningar
Charlotte
HUNDTEAMET
18 oktober 2010

FRÅGA

Hej!
Mitt namn är Camilla och jag har en blandrastik (rottweiler/dogo argentino) på ca ett och ett halvt år. Jag har inte haft henne så länge, utan tog över henne i maj i år då hennes ägare hade blivit allergisk. Men det kanske inte var hela sanningen på grund av alla dessa problem min hund uppvisar.

Hon har en del problembeteenden som jag skulle vilja ha lite hjälp med. Jag har haft hund i hela mitt liv och anser mig kunnig och erfaren, men just nu står det still.

Hon äter allt hon hittar, bl a gräs, jord, skumgummi, filtar, strumpor. Vet inte varför eller vad jag ska göra.

Nästa problem är att hon är väldigt oberäknelig mot människor, då speciellt mot män och barn. Hon är väldigt osäker, men när man väl lär känna henne är hon oerhört tillgiven. Men innan det så kan hon morra, och det värsta av allt är att hon kan göra utfall mot vissa människor och cyklister. Jag har tränat mycket med henne med just detta och jag tyckte att hon hade blivit bättre och slutat men häromdagen när vi stod på trottoaren och väntade på att gå över gatan så kom det en cyklist farande förbi. Då hade jag henne i löst koppel och hon flög rätt upp mot honom. Som tur var hände det ingenting, han ramlade inte eller något sådant. Men jag vet inte vad hennes avsikt var; att hälsa eller att bita... Men det spelar inte så stor roll, för det beteendet är totalt förbjudet oavsett.

Så jag är väldigt kluven vad jag ska göra med henne. I ena stunden är hon världens underbaraste och är oerhört duktig på lydnad och träning, men i andra stunden så gör hon dessa saker. Dessutom har hon oerhörd vaktinstinkt när det går någon utanför huset eller bilen.

Utöver detta så har hon HD (det visste jag när jag skaffade henne) så jag simtränar, stretchar och masserar henne. Hon har även testat positivt på inomhusallergier, har ännu inte gjort fortsatta utredningar utan testade ett allergivänligt foder, men utan resultat. Så hon slickar och  biter på sig själv ofta. Det var det jag kom på det på.

Jag har dessutom en hund till och de två kommer väldigt bra överens. Jag har ett hunddagis så de är med mig hela dagarna. De har ingen brist på stimulering, då de får gå flera långa promenader varje dag och mycket mental träning av olika slag som t ex sökövningar, aktiveringsspel, lydnad, konster, koordination och muskelträning. De har ju också mycket social kontakt med hundar av olika slag på dagiset.

Så jag undrar vad jag ska och kan göra med henne... Det är frågan hur mycket tid och pengar jag ska lägga på henne. Kan jag "fixa " henne?

Vad har ni för tips och idéer? Vad kan jag göra?

Har ni några tips på någon bra problemutredare eller hundpsykolog i Göteborg som är bra på dessa frågor?

Jag hoppas ni kan hjälpa mig med lite råd och tips.

Tack på förhand!
Mvh Camilla

SVAR

Hej!
 
Tack för din fråga!

Det låter som om ni är på rätt väg när det gäller mötena med människor och cyklister. Eftersom du skriver att hon är osäker, vilket det också låter som, så går oftast träningen 2 steg fram och 1 tillbaka... Så ett återfall som detta är inte alls konstigt. Det gäller bara att fortsätta jobba och inte tappa gnistan...

Sedan kan det också vara så att om hon har ont eller är stressad av klåda (allergier) så ligger hon högt i stress, vilket då kan variera mellan olika dagar då hon ibland är bättre och ibland sämre. Det går hand i hand med träningen och beteendena. När man tränar gäller det också att man tränar på olika ställen så att det inte bara blir träning på lydnadsplan. Hunden associerar lätt en plats med en aktivitet och det gäller att generalisera till olika miljöer.
Det låter jättebra att hon får tillräckligt med aktivering, men frågan är om det kanske blir för mycket för henne (om hon nu inte mår bra heller)? Överstimulering skapar ju också stress...

Din fråga om hur mycket tid och pengar som du skall lägga på henne är något som du själv får ta ställning till. Ett samarbete med en hundpsykolog ger dig hjälp och stöd och då kan ni säkert i slutändan komma fram till en lämplig plan och strategi hur ni kan lägga upp er träning/rehab. Det skapar även en tryggare situation om du vet att du tränar på rätt sätt och du kan dessutom få nya olika praktiska träningstips att få nytta av. Du får också en uppfattning om hur mycket tid och pengar det kommer att resultera i. Så en bra start tror jag är att ta kontakt med en hundpsykolog i din närhet. Vi på Hundteamet jobbar i Gråbo, 15 min från Göteborg så du är hjärtligt välkommen att ta kontakt med oss (titta in på vår hemsida www.hundteamet.se för mer information). Annars rekommenderar jag att du kikar på IMMI:s hemsida för att få tag i en lämplig hundpsykolog (www.immi.nu).
 
All lycka till!
 
Mvh
Charlotte
HUNDTEAMET
10 oktober 2010

FRÅGA

Hej
Skriver på grund av vår lilla borderterrier Elsa som är snart 4 år. Hon är en underbar och kärvänlig familjehund. Problemet med henne är när vi är ute och promenerar. Möter vi en annan hund på gatan så blir hon som förbytt, hon gapar, skäller, drar i kopplet så hon tappar luften och gör utfall. Jag tror i grund och botten att det är någon rädsla hos henne som gör henne så tokig. Vi har provat allt som jag har hört talas om och sett på tv. Hon blir helt okontaktbar, det går inte att avleda henne med något.
 
Dottern i huset är uppe och tränar agility och lydnad på hundklubben och då fungerar det bra, även om hon ibland kan bli lite sur om någon annan hund kommer för nära. Det jag är rädd för är att hon någon gång gör något riktigt dumt.Vi har alltid umgåtts mycket med andra hundar och det fungerar bra, vi har många vänner och bekanta som har hundar så hon har alltid varit van vid det. Vi har också skaffat en hund till som Elsa älskar att busa med. Vad skall vi göra? Hoppas du har några konkreta tips på hur vi skall kunna gå ut med henne utan att folk tittar på oss.
 
MVH Fam. Floberg med Elsa och Albin

SVAR

Hej!
 
Javisst kan ursprunget vara ren rädsla eller en rädsla/känsla som ett resultat av en inlärd situation, i ett led av att hon förknippar hundmöten med något obehagligt (en eller flera olika saker). Det kan t ex vara koppelryck, barska tillsägningar, osäkerhet från er sida vid dessa tillfällen, dåliga erfarenheter av hundar i koppel osv osv. På sitt sätt försöker hon då få bort det hemska och hantera situationen som hon känner genom att skälla och göra utfall.

Det blir ofta rätt snabbt en negativ spiral som gör att hon inte förknippar möten med andra hundar i koppel med något positivt och därför agerar som hon gör. Att hon inte gör det när ni tränar är för att det är en positiv situation som hon förstår och känner att hon kan kontrollera. Det blir en s k situationsinlärning... Ni behöver hjälpa er hund genom att försöka ta ut avståndet till den mötande hunden för att underlätta mötet. Ge henne en struktur som hon lär sig vid hundmöten (sitt, fot osv), som så småningom lär henne att det är "såhär vi gör vid hundmöten". Detta skall ske i slakt koppel och på ett sådant avstånd som är så pass "långt" att ni kan jobba med henne. Beröm henne vid åsynen av en annan hund och jobba med henne hela tiden under hela mötet.

Eftersom jag vet att det är jättejobbigt, tålamodskrävande och svårt att jobba med en hund som gör utfall på promenaden så rekommenderar jag er att söka hjälp från en IMMI-certifierad hundpsykolog. Man behöver stöd och hjälp på många olika sätt och det underlättar väldigt både för er och er hund om ni får rätt hjälp. En stor risk, som jag ser det, är också att Elsas beteende kan påverka er nya hund på koppelpromenaderna på olika sätt. Beteendet "smittar gärna" samtidigt som det kan bli så att hon riktar sin frustration mot den hund som finns närmast då hon inte kommer åt "målet".
 
Lycka till!
 
Mvh
Charlotte
HUNDTEAMET
4 september 2010

FRÅGA

Hej! Jag har en tik som är 4 år gammal. Vi tog över henne från en kennel där hon varit hela sitt liv för drygt ett halvår sedan. Hon verkar trivas jättebra med familjelivet hos oss och är pigg och glad på alla vis. Vi har bara ett problem och det är att hon är väldigt rädd för andra hundar. När vi möter en hund på promenad reser hon ragg och trippar runt nervöst. Kommer den andra hunden för nära morrar och skäller hon.

Detta resulterar ofta i att andra hundar blir lite triggade och nyfikna på henne. Vid något tillfälle har andra lösa hundar hunnit för nära och gjort utfall. Då blir min hund så rädd att hon 'kissar på sig'. Mina svärföräldrar har en liten hund som hon träffat mycket och de är nu kompisar och kan leka ihop.

Hittills har vi ignorerat hennes beteende. Är det en bra idé att gå på öppna hundpromenader för att umgås lite mer med andra eller ska vi helt enkelt låta henne vara rädd? Hur ska vi tänka i situationer när vi möter andra hundar?

mvh
Malin

SVAR

Hej!
 
Det låter som om er hund inte har fått tillräckligt mycket social träning med andra hundar under sin uppväxt på kenneln, vilket förklarar hennes beteende när ni får hundmöten. Med raggen och morrandet talar hon om att hon vill att den mötande hunden skall hålla sig på avstånd och inte komma nära.

Man kan alltid träna en rädd hund så att man underlättar och hjälper den i de situationer som den känner sig otrygg i. Det är dock sällan som det blir 100 % bra, men det blir alltid bättre. Se till så att ni passerar andra hundar på promenaden på ett så stort avstånd som det krävs för att göra er hund trygg. Detta avstånd kan sedan successivt minskas i takt med att hon blir mindre rädd. Viktigt är också att inte tvinga hunden att konfronteras med andra hundar. Bli inte arg och straffa er hund för att hon talar om att hon är rädd. För att få så bra resultat som möjligt så rekommenderar jag er att söka hjälp för att få mer praktiska råd om hur man ytterligare kan jobba för att hjälpa er att få en tryggare hund.

Om ni går på öppna hundpromenader så se till så att ni inte gör det för svårt för henne, dvs för mycket hundar, helt ny miljö, för mycket störningar. Det kan skapa en för stor stress för henne. Dock är det helt rätt tänkt att det är bra att träna och det finns bra hjälp att få så att ni ger er hund de bästa förutsättningarna för ett bra liv tillsammans med er. Se bara till att inte utsätta henne för "skrämselmetoder" som t ex kasta burkar/nyckelknippor i marken eller spruta vatten på henne. Dessa sätt förbättrar inte er hunds känslor vid hundmötena.
 
All lycka till!

Mvh
Charlotte
HUNDTEAMET
23 augusti 2010

FRÅGA

Hej
Vi har en chow chow-hanne som är 12 veckor, har haft honom i tre veckor nu och de senaste två veckorna har det visat sig mer och mer att han har svårt att hantera sina känslor. Så fort nånting blir för mycket för honom blir han som förbytt och börjar hoppa och bita på ett sätt som nästan blir aggressivt. Situationer när detta har uppstått har varit t ex efter ett möte med en annan hund som nonchalerat honom, när den ena av oss mattar har åkt hemifrån och han blivit extremt förtvivlad därefter hugger efter den av oss som är kvar med honom, efter en stillsam lek som gått ut på att få upp en flytande boll ur en hink med vatten eller bara när han kommit hem från en kort promenad och blivit glad över att träffa den av oss som var kvar hemma.

Vi båda har använt lite olika metoder för att försöka komma tillrätta med detta, och det kanske har gjort honom ännu mer förvirrad? Jag har rest mig upp från honom när han börjat bita för våldsamt på mina händer, då har han fortsatt dra i mina byxben och bita mig i benen, men slutar ganska snart när jag nonchalerar honom. Min partner har mer tagit en dust med honom, sagt nej och puttat iväg honom eller tagit tag i kinderna på honom och ruskat (inte våldsamt). Nu är det mest henne han "ger sig på", mig testar han lite med men hittills har det aldrig uppstått nån allvarlig situation mellan oss.

När allting lugnat ned sig är han alldeles utschasad och somnar fort och sover ganska intensivt. För övrigt så är han ganska otrygg och rädd, han är livrädd för att åka bil, ylar och gråter alldeles hysteriskt och kastar sig runt. Vill inte bli lämnad ensam, första veckorna var han i hasorna på oss hela tiden men det känns som att det börjar bli lite bättre.

Vi är inga erfarna hundägare och nu känner vi oss tämligen förvirrade, vi vet inte om vi överaktiverar honom eller om han är understimulerad. Vi försöker göra lekar som inte är stresshöjande (typ dragkamp och kasta boll) men det känns som att hans anfall kan börja i vilken situation som helst och det begränsar våra idéer på vad vi kan hitta på med honom.

Tacksam för råd!
/Gitte

SVAR

Hej!
 
Det låter som om er chow chow lätt "går upp i stress" vid situationer som han inte riktigt förstår än, vilket är ett normalt beteende för en valp. En valp biter gärna i händer och i fladdrande byxben, vilket lätt kan bli väldigt frustrerande för ägaren. För att komma tillrätta med detta beteende så är det bästa att man inte låter hunden bita på händerna, utan att man tar undan dem lugnt och tyst. Slutar den inte går man lugnt därifrån utan att säga något. Ibland kan man även pipa till lite så att den märker att det gör ont... Man kan även lura och avleda hunden med t ex leksaker och tuggben och ge hunden uppmärksamhet när den tuggar på rätt saker. Om den tuggar på "fel saker" som stolsben/soffan eller dylikt, så visa vad den får tugga på och beröm den för det. Lägger ni för mycket uppmärksamhet på det negativa är det en risk att den lär sig att den får uppmärksamhet för det och därmed fortsätter. Uppmärksamma det positiva och avled/lura bort det negativa... Tänk bara på att ni varierar "lösningen" så att han inte lär sig att om han hoppar/tuggar på er, så blir det lek. Hunden vill genom att hoppa och bita er få uppmärksamhet, leka eller så är det ett beteende som utlöses av stress (för stress, se nedan).

Om hunden får motstånd (puttas, får tillsägelse osv), så lär den sig att det som den gjorde (bet, hoppade) fungerar och kommer därför fortsätta med det. Det resultat som ni får är väldigt tydligt på era olika sätt att hantera situationen. Du försöker att ignorera när den hoppar och biter, vilket gör att han förstår att det beteendet inte lönar sig. Han får inte uppmärksamhet och kommer därför gradvis att sluta utföra det. I motsats ser man din sambos beteende, där hon försöker att putta, muntligt och fysiskt avvisa honom. Resultatet där är att han får den uppmärksamhet som han vill ha och det blir en kul lek. I människans värld är det ett "straff" eller att vi vill ha slut på något, men hunden tolkar inte det så. Han lär sig att få det han vill när han beter sig på ett visst sätt, beteendet lönar sig, och resultatet blir att han fortsätter.
 
Det är mycket en valp behöver lära sig och vänja sig vid. Därför behöver man inte aktivera dem speciellt mycket till en början. Det tar tid att skapa en relation till sin nya familj, acceptera nya miljöer, och sociala situationer, för att inte tala om rumsrenhetsträning och ensamhetsträning. Promenaderna skall vid så ung ålder vara väldigt korta, och det blir mest små "kiss-rundor". Så ta det lugnt och lär känna varandra. Gå gärna en valpkurs hos en IMMI-instruktör, som kan hjälpa er att lägga grunden för en bra relation, där ni också kan få tips på vad som är viktigt att lära sig när man har en valp. Förutom detta kan instruktören hjälpa er med att visa hur ni skall hjälpa er hund att nå avslappning. Det är nämligen viktigt att man hjälper en valp att varva ner eftersom de lätt blir stressade av alla nya saker som händer runt omkring den. Den kan då i dessa situationer börja bita i händer, byxben och koppel...
 
Om han tycker det är jobbigt att åka bil, så kan man köpa DAP-spray som man sprutar i bilen och på filten ca 15 min innan avfärd.  Träna på att bara åka korta sträckor och att det blir transport till för hunden roliga platser. Variera så att det kanske bara blir en liten tur som avslutas hemma (t ex att få följa med till affären). Prova om han tycker det känns bättre om ni täcker hans bur med en filt eller inte. Man kan också träna in så att buren blir en positiv plats att vara på genom att låta honom hoppa in i buren i bilen och ge honom något gott att tugga på eller belöna med en rolig lek. För det behöver ni inte ens köra iväg någonstans.
 
Hoppas att ni har fått några få råd som kan hjälpa till lite i er vardag tillsammans! Om ni känner att ni behöver mer praktisk hjälp så tveka inte att ta kontakt med någon utbildad i er närhet. Det är alltid mycket bättre att fråga och få hjälp snarare än senare!
 
All lycka till med er valp!
 
Mvh
Charlotte
HUNDTEAMET
30 juli 2010

FRÅGA

Hej!

Vi har en dvärgschnauzerhane som är 1 år och 8 månader. Han är världens socialaste och snällaste hund. Det är mycket lek och aktivitet i honom. Problemet är hans skällande vid möte av hundar och även ibland med barn. Det börjar redan innan vi kommer utanför dörren, när vi tar på oss ytterkläder och skor. Han blir jättestressad, skäller, gnäller och hoppar som en studsboll!

När vi väl är ute börjar han att dra och ska stressa fram i kopplet (vi använder strypkoppel). Till slut får han knappt luft... Ute möter vi förstås många hundar och har försökt att följa en del råd vi fått för att undvika hans skall. Inget har hjälpt eller så har inte tålamodet räckt till. Han börjar skälla på långt håll när han får syn på nån hund. När han blir "överraskad" och kanske den andra hunden står bredvid honom helt plötsligt så skäller han inte. Han beter sig aldrig aggressivt mot några hundar utan han bara låter så innan han får träffa dessa. Det här uppfattas ju förstås av många andra hundägare som om det vore ett aggressivt beteende och de undviker att släppa fram sin hund till oss.

Han är väldigt nyfiken på barn och beter sig väldigt bra med dessa. Skällandet kan inträffa när han ser vissa barn som kommer springandes och lekandes. Detta kan det nog finnas en förklaring till, för det var ett barn som retades med honom som valp, han skäller varje gång han ser det här barnet eller föräldrarna. Även när vi lämnar honom bara för en kort stund så skäller han och ylar. Vi har naturligtvis lyssnat och även pratat med grannar om detta. Vi hör att detta upphör bara efter ca 1 minut.

Hans beteende gör att vi känner oss begränsade att ta med honom på olika aktiviteter som vi så gärna vill. Vi är fullt medvetna om att "problemet" säkert ligger hos oss och kan naturligtvis inte lösas över en natt eller genom ett mail. Hoppas bara kunna få några råd kanske, eller nåt tips vad man kan göra eller ta hjälp av något proffs. Vi är bosatta i Örebro.

Hoppas på nåt litet råd...
Mvh, Monika

SVAR

Hej!
 
Som jag förstår av ert mail så är det er hunds skällande som ställer till problem i möte med barn och andra hundar. Det finns olika orsaker till att en hund skäller, men alltid en anledning. Han verkar bli frustrerad vid hundmöten och vill gärna fram och hälsa eftersom ni beskriver att han aldrig är aggressiv när han väl får hälsa. När det gäller hundmöten så är det många frågor som dyker upp:

Har han fått träffa många andra hundar under valp och uppväxt (eller får träffa nu eftersom han inte är vuxen än)?

Hur har ni själva agerat vid mötena? Vilken förväntan tror ni att han har när ni möter en annan hund? Hur ser hans kroppsspråk ut (stel, ragg osv)?

Mitt tips så här på mail är att ta bort strypkopplet och byta till en sele (t ex vgw-bälte), så att han slipper smärtan och obehaget i halsen samt associationen av smärta vid möten med andra hundar. Försök att själv styra upp hundmötena innan han går upp i för mycket stress så att ni inte får kontakt med honom, dvs lär honom hur ni vill ha det vid hundmöten, som t ex att gå bredvid er. För att göra det så måste avståndet vara så stort så att det går att jobba med honom. Är det för nära och han blir stressad, fungerar ingen inlärning. Beröm alla beteenden som ni vill att han skall ha och belöna det med godis, mat eller lek. Tänk på att hunden ofta har "rätt beteende" innan skallet kommer...

Angående barn så är det väldigt vanligt att hundar tycker att det är jobbigt när de springer omkring och skriker och därför skäller. De talar om för oss att de (barnen i detta fall) skall hålla sitt avstånd och inte komma närmare hunden. Försök att inte gå rakt på lekande och springande barn utan ta ut ett avstånd, så att ni gör det lite lättare för er hund. Beröm de beteenden som ni vill ha, innan han gör det som ni inte vill att han skall göra. Ett annat tips som jag kan ge er är att aktivera er hund mentalt, med t ex nosövningar (leta godis eller leksaker, gå viltspår osv), så att han får ett positivt utlopp för all den energi som han har. Fundera på vad ni vill göra tillsammans och gå kurser.
 
Jag önskar att jag kunde gå in på alla övningar som ni skulle ha nytta av, men det är omöjligt så här teoretiskt. Jag skulle rekommendera er att ta hjälp av en utbildad hundpsykolog i närheten där ni bor. Om ni går in på IMMIs hemsida (www.immi.nu), så kan ni där söka på närmsta hundpsykolog som har utbildning och använder sig av belöningsbaserad träning. Det bästa är att ta hjälp och råd i träningen för att få ett bra resultat snabbare och att inte invänta att "felbeteendet" blir än mer befäst.
 
Lycka till!
 
Mvh
Charlotte
HUNDTEAMET
20 juli 2010