Kriminalsökhundar

Av: Nicki Grahn
Mars 2009

En kriminalsökhund (även kallad ”likhund”) är en hund som söker efter avlidna människor, kroppsdelar eller kroppsvätskor. Kriminalsökhundarna letar efter döda kroppar, eller vittring av dessa, både på land och i vatten. Redan 1993 började man fundera över om en hund kan känna av om det ligger en kropp nedsänkt i vatten, och därefter har man bit för bit utvecklat kunskaperna gällande vattensök. År 2000 började man att utbilda kriminalsökhundar centralt.

Kriminalsökhunden i arbete
Efter tsunamin i Thailand i december 2004 skickade Finland, Norge och Danmark dit kriminalsökhundar för att söka efter lik i områden med mycket sand och vattensamlingar. Polismyndigheten i Stockholms län skickade hundföraren Jörgen Clöve från polishundenheten med sin springer spaniel Bubba, som anses vara en av Sveriges bästa kriminalsökhundar, och en av få hundar som klarar av att söka även i vatten. Bubba är även en av de två hundar som använts i sökandet efter 22-årige Jimmy Bäckman, som försvann i Ludvika i november 2008. Den andra hunden är schäfern Folke med sin förare Peter Holmström.

Det som kriminalsökhundens nos reagerar på är den specifika lukten från kroppar och kroppsdelar, eller vätska från kroppar. Hunden har lärts att förknippa lukten av död människa med något positivt, men den måste ändå kunna hålla sig lugn vid ett eventuellt fynd och markera på ett passivt sätt, och inte börja krafsa i marken. Fyndplatsen kan ju även vara den plats där brottet har begåtts och det är viktigt att DNA-spår och andra bevis som kan finnas på platsen inte förstörs. En upphittad kropp är mycket viktig som bevis och för att föra en utredning vidare.

En utbildad kriminalsökhund fick en gång vittring på en kropp som låg på 28 meters djup och hade varit försvunnen i två års tid. Det finns även exempel där hundar har hittat kroppar som legat på 60 meters djup. Hunden får vittring på den lukt som avges från den dödes lungor och tarmar, men vid vattensök måste man alltid ta hänsyn till vind och strömmar innan man kan börja leta efter kroppen.

Kriminalsökhundar kan vara användbara även vid tillfällen då ingen kropp hittas, eftersom de känner av lukten från död mänsklig vävnad på olika ytor, och därigenom kan man trots att ingen kropp har hittats avgöra om ett mord har begåtts på platsen.

Hundens luktsinne är ungefär 10 000 gånger bättre än människans, och när en hund är specialtränad för att söka efter en viss lukt är den i det närmaste oslagbar, och det är i stort sett omöjligt att dölja en lukt för en hund.

Kriminalsökhundens utbildning
Utbildningen delas in i tre delar. I den första delen får hunden lära sig att identifiera den lukt som en död kropp avger, och den tränas på detta inomhus och i terräng. I den andra delen tränas hunden på vattensök från båt och simmandes, och i den tredje delen tränas hunden att känna vittring från döda kroppar som befinner sig under is.

När den tilltänkta kriminalsökhunden ska tränas tar man hjälp av rättsläkarstationen (där man bland annat obducerar avlidna människor). Rena klädesplagg gnids in med olika lukter av varierande styrka. Dessa plagg gömmer man sedan inomhus eller utomhus eller sänker ned i vatten.

Det tar ungefär två år att utbilda en kriminalsökhund och hunden med förare måste avlägga prov för att uppvisa vilken kunskapsnivå de har. Proven består bland annat av följande moment:

Sök i lokal – exempelvis kontor, hotellrum eller liknande ställen där människor regelbundet uppehåller sig. Minst tre gömmor med sökpreparat (exempelvis tröja med liklukt) placeras ut. Dessa får inte vara synliga och ska placeras ut minst ett dygn före provtillfället. För att bli godkänd måste hunden påvisa/markera ett flertal av gömmorna.

Sök utomhus – ska ske på ett område cirka 50 x 50 meter. I övrigt samma förberedelser som för sök i lokal.

Sök i vatten – ska ske i ett vattenområde med en yta på cirka 500 x 500 meter. Ett sökpreparat placeras i en gömma som ska vara så svårupptäckt som möjligt för både hund och förare. Gömman bör vara av ungefär samma storlek som en normalstor människa och ska placeras ut minst ett dygn före provtillfället. Sökandet sker från en båt. För att bli godkänd ska hunden tydligt markera och behålla intresse för gömman.

Under provens gång tittar man bland annat på hundens söklust och hur uthållig den är, och hur den klarar av att arbeta i olika miljöer. Dessa prov upprepas sedan en gång per år för att säkerställa att hundens kunskaper fortfarande är godkända.

Om en hund enbart underkänns i momentet ”sök i vatten” får den ändå användas för annat kriminalsökhundsarbete.

Så väljer man ut hundarna och deras förare
När polisen letar efter nya polishundar (oavsett vad de ska utbildas till) är det arbetslust och koncentrationsförmåga som man främst tittar på, och hunden måste även klara av att arbeta i tuffa miljöer, exempelvis mörker, höga höjder och hetta. När ovan nämnda Bubba och hans förare var i Thailand och arbetade var det runt 60 grader varmt på marken och 30-45 grader varmt i luften.

De flesta raser skulle kunna vara lämpliga för jobbet, men hundstyrkan domineras numera av den belgiska vallhunden malinois, som till stor del har tagit över efter schäfern. Både schäfer och malinois har en naturlig och svårslagen arbetslust, men schäferns popularitet har gjort det allt svårare för polisen att hitta bra individer. En polishund får inte användas till annat än det den har godkänd utbildning för, och den får inte användas till spårning efter djur.

I undantagsfall kan annan hund än en utbildad polishund användas. Nedan ett utdrag ur ”Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens hundverksamhet”:

Annan hund än polishund i polisverksamheten

7 § I polisverksamhet får användas annan hund än polishund, endast om

1. hunden har ställts till polismyndighetens förfogande för fjällräddningstjänst eller för sök efter försvunnen person enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) eller

2. det vid samverkan med annan myndighet finns ett särskilt avtal om användning av hundar och hunden har godkänts för tjänsteuppdraget av provledare som har förordnats av Rikspolisstyrelsen.

I skrivande stund finns det 414 polishundar i Sverige, varav cirka tio av dessa är kriminalsökhundar. Drygt 90 procent av polishundarna är av raserna malinois och schäfer, därutöver finns ytterligare nio raser och några blandraser. Den som är intresserad av att bli hundförare bör ha jobbat som polis i minst fem år, ha ett bra handlag med hundar och ha ett stort hundintresse. Han/hon bör även ha tiden och viljan att avsätta fritid till att träna hunden, och personens sociala förhållanden måste också bedömas vara lämpliga för att kunna sköta om en hund.

Källor
http://www.polisen.se
http://www.dt.se/brottsplats/article405925.ece
http://www.dt.se/brottsplats/article403145.ece
http://www.s112.se/joomla/index.php?option=com_content&task=view&id=1308&Itemid=2
http://ex-epsilon.slu.se/archive/00001095/01/Hundens_betydelse_i_dagens_samh%C3%A4lle.pdf