Hunden - en kulturell varelse

I vintras var jag på en föreläsning i Göteborg. Föredragshållare var Per Jensen, professor i etologi. Föreläsningen handlade om det äktenskap som i många tusen år funnits mellan husdjur och människa. Hunden är en av de arter som betecknas som husdjur och som människan lever i symbios med. Katten, däremot, kan tveksamt betecknas som husdjur eftersom den är lite för självständig. Nåväl. Nu handlar det om hund och människa.

Innehållet i föreläsningen var mycket intressant men en sak fastnade och mina tankar har varit upptagna av reflektioner kring det sedan denna soliga söndagseftermiddag i Göteborg.

Så som jag förstod Per Jensen menade han att det lyckade förhållandet mellan människa och hund bland annat beror på att hunden är villig att underkasta sig människan. Som exempel nämndes att hunden frivilligt går med på att svälja piller. Inget konstigt med det och jag har inga ambitioner att ifrågasätta resonemanget men ett litet ord gnager sig fast. Underkasta.

Tänk dig ett barn som gör som föräldern säger. Borstar sina tänder varje dag, äter grönsaker och lägger sig när det ska. Är det barnet ett underkastat barn? Nja. Ett underkastat barn har snarare klangen av ett barn som är rädd och väldigt lydig. Några kanske skulle hävda att barn ska underkasta sig de vuxnas auktoritet men i vår tid ser vi det snarare som ett ömsesidigt förtroende och ett sätt för barnet att fostras in i en framtida vuxenvärld. Barnet anpassar sig till de krav som samhället ställer på det. Samtidigt ser vi inte relationen mellan förälder och barn som en maktrelation utan en relation baserad på förtroende och tillit.

Samma tankegångar kan användas om hunden. Den anpassar sig. Eller?

Många kanske tänker att vilket begrepp vi använder inte är så relevant men jag menar att det är det. Begreppen underkastelse och anpassning har helt olika innebörder och får olika konsekvenser för hur vi tolkar hundens beteenden. Underkastelse är att underkasta sig någon form av makt medan anpassning syftar på ett ömsesidigt förhållande.

I min dagliga interaktion med min Bearded Collie, Peggy, ser jag att hon aktivt jobbar på relationen med mig. I vår vardag har vi ett samspel och vi anpassar oss båda till den vardag vi har. Jag tillgodoser hennes behov medan hon ger mig villkorslös kärlek. Peggy har, precis som sin matte, fel på sin sköldkörtel och får därför piller två gånger om dagen och har så fått i tre år. Visst sväljer hon sina piller, men inte för att hon underkastar sig utan för att hon får massor av beröm efteråt. Det vill säga hon vinner på att anpassa sig för vem vill inte ha massor av uppmuntrande beröm och klappar? Men underkastar sig. Det har jag aldrig upplevt henne göra.

De ord vi väljer att använda bestämmer således hur vi ser på vår relation med hunden. Andra begrepp är ledarskap, disciplin, dominans med flera. Är det hunden i sig som vägleder vår tolkning av den eller ligger en del i vårt eget språk?

Jag väljer att använda begrepp som även speglar min hundsyn. Nämligen att hunden och människan har anpassat sig till varandra. Det är bara människan som har förmågan att tolka och därmed utöva makt. Därmed är det bara människan som har förmåga att underkasta sig den makten.

-

Publicerad på Hund Online augusti 2010

Av: Anna Frisk

[Lediga annonsplatser]