Hunden - en kulturell varelse

Hunden har under många tusen år följt människan i hälarna. Etologer använder ofta begreppet symbios för att beskriva relationen mellan hund och människa. Det vill säga att hund och människa som två olika arter lever med och av varandra för att båda får en positiv utkomst av det. Hunden får mat, husrum och oftast kärlek och kel medan människan får en trogen vän som bland annat bidrar till att hon mår bättre och lever ett längre liv. Hunden lever i människans vardag och följer hennes vardagsrytm.

Men hunden är inte bara en biologisk varelse. Den är även en kulturell varelse som lever i ett komplext kulturellt sammanhang. Att endast betrakta hunden som biologi eller utifrån ett inlärningspsykologiskt perspektiv begränsar vår förståelse av hunden och dess relation till människan. Istället kan vi öppna upp för möjligheten att förstå hunden genom att förstå människan, hennes språk och hennes kulturella betingelser. Den mening och de tolkningar som människan lägger i begreppet hund gör hunden till vad den är eftersom det är med språket människan skapar mening och betydelser av ting och företeelser.

Att hunden är en kulturell varelse betyder dock inte att den är kulturell eller har kulturella beteenden även om den i sin ständiga tolkning av människan kan sägas ha någon form av kulturell kompetens. Hunden är en kulturell varelse genom att våra kulturella värderingar lägger grunden för hur vi tolkar den. Ett drastiskt exempel skulle vara att vi inte äter hund, eller att vi låter den bo i våra hem vilket inte skulle vara tänkbart i en del andra kulturer. Andra, mer konkreta exempel, är om hunden ska ligga i sängen eller inte eller om den får hoppa eller inte. Någon teori ser hoppandet som ett dominansbeteende medan en annan inte lägger så stor vikt vid det utan ser det som att hunden är glad att se dig. Normen i människans kultur är att hunden inte får hoppa då hoppande tolkas som en ouppfostrad hund. Olika sätt att se på hunden avspeglar olika kulturella betingelser som gör anspråk på en sanning.

Det finns dock lika många uppfattningar och teorier om hur hunden bör uppfostras som det finns hundar. Själva grundsynen om vad hunden behöver och hur den ska ha det för att må bra avgör hur ägare tolkar hundens olika beteenden. Tolkningarna kan få olika konsekvenser beroende på hur de förstås i olika sammanhang ungefär som vår människosyn avgör hur vi tolkar människans behov. Det är inte hunden i sig själv som varelse som bestämmer grunden till dessa tolkningar utan det gör människan genom sitt språk och genom de normer som samhället strävar att leva efter.

Tolkningsmodellerna säger i sin tur något om människan och det aktuella samhällets kulturella betingelser. En skällande hund är en störig hund precis som ett skrikande barn är ett störigt barn. Normer och värderingar återspeglas i våra attityder till olika situationer och beteenden och även hunden styrs efter dessa värderingar. Samhället har stora krav på att hunden ska vara skötsam och inte ta för mycket plats. Framför allt ska den vara tyst och lydig. Det säger mer om människans kultur än om hunden som varelse.

Människan har genom tiderna delat upp sin omvärld i natur å ena sidan och kultur å andra. Särskilt tydlig blir uppdelningen i motsatsen mellan civiliserade samhällen och icke civiliserade samhällen. Icke civiliserade samhällen har inte tämjt naturen utan lever av och med den medan de samhällen som har genomgått en civilisationens omvandling strävar efter att ta kontroll över naturen. Är hunden då natur eller kultur? Svaret på frågan är inte självklart. Om hunden lär sig kontrollera sin kropp och sina drifter då den möter andra hundar och människor har den en plats i människans familj. Om den däremot inte lyckas leva upp till normerna kan detta få ödesdigra konsekvenser för den individen. Hunden ska socialiseras och kultiveras vilket torde innebära att hunden är kultur (till skillnad från att ha kultur). Naturen ska tyglas och både människa och hund kultiveras. Jag menar dock att både hund och människa samtidigt är natur och kultur på ungefär samma villkor. Det är på tiden att hunden förstås i sitt kulturella sammanhang och då räcker biologin och inlärningspsykologi inte till som förklaringsmodeller även om dessa har bidragit till en positiv utveckling av synen på hunden. Det är i människans kultur konstruktionen av sanningarna om hunden sker och det är i människans vardag som hunden lever, därför måste vi även förstå hundens beteenden genom de normer och värden som präglar denna vardag.

Av: Anna Frisk
Hundägare och pedagog med kulturinriktning.
Artikeln baseras på min studie med titeln ”Den skötsamma hunden. En diskurs och kulturanalys om hunden som kulturell varelse.” (Göteborgs universitet, våren 2010.)
Kontakt: anna@frisken.se

[Lediga annonsplatser]